Att verkligen se soluppgången

Krönikor
PUBLICERAD:
Den senaste månaden har jag lärt mig leva med en ny sorts rädsla. Coronakrisen har kastat om vardagen. Inget är som det brukar. Jag pendlar mellan att vara behärskad och lugn till att ibland tappa fattningen då oron tar övertaget.

Det kommer ständigt in nya rapporter och experterna ändrar snabbt direktiven, det som är aktuellt idag behöver inte vara det imorgon. På många sätt lever vi i en tvärtomvärld, det som nyss predikades har plötsligt förkastats. Barn uppmanas att stanna hemma med sina Ipads och vi ska inte besöka äldre på sina boenden, vi bör inte umgås över generationsgränserna men gärna äta mycket hämtmat. Vi hukar alla i skymningsmörkret och håller andan. Vi sitter med uppdragna knän i våra soffor och uppdaterar oss i nyhetsflödet. I media ses experter spekulera i vad som är rätt eller fel och det verkar finnas många skribenter därute som nu försöker boosta sina karriärer genom att skrika högst. Själv skriver jag varken för att ifrågasätta eller väcka debatt utan jag skriver för att göra omvärlden mer begriplig, i alla fall för mig själv. Det är svårt att navigera i samtiden och det är en ny värld vi tvingas leva i. Jag måste hålla mig minst två meter från min familj och mina medmänniskor. Det är nödvändigt men samtidigt absurt att jag inte kommer kunna krama mina föräldrar förrän i sommar, om ens då. Allt vi kan göra är att tvätta händerna, hålla avstånd och härda ut. Det enda vi vet är att denna kris kommer bli långdragen och många människor kommer sätta livet till.

Livet i karantän har inneburit en hel del konsumerande av tv-serier och filmer. Häromdagen såg jag om ”An interview with a vampire” och i den fortfarande hyfsat underhållande vampyrkrönikan grep en scen tag i mig. När huvudpersonen Louis bestämt sig för att bli vampyr så vandrar han i gryningen runt i Mississippis träskmarker för att ta farväl av det liv han levt, han säger: "That morning I was not yet a vampire and I saw my last sunrise, I remember it completely and yet, I can't recall any sunrise before it."

Jag tror scenen griper tag i mig för att jag kan relatera till känslan. Jag fylls av vemod och längtan när jag påminns om ”den gamla världen”. Jag längtar efter att sorglöst leva som jag gjorde för bara två månader sedan. Helt plötsligt ser jag på gamla vardagliga rutiner med samma intensiva närvaro och vemod som Louis ser soluppgången. Jag fylls av värme när jag exempelvis tänker på att slänga några ord med den där gamla mannen som brukar träna samma tid som mig på gymmet, gå till det lokala bageriet och sätta mig med en kaffekopp, åka på konferens, skaka hand med främlingar eller gå på bio. Plötsligt upplevs dessa vardagliga saker som en ouppnåelig lyx. Jag inte kan dra mig till minnes att jag förr med lika kärleksfull kraft längtat efter att få utföra dessa vardagligheter. Det här är kanske gåvan som gömts inuti vår världs förbannade tillstånd. Att vi blir medvetna om storheten i livets små petitesser. Det kanske är det i livets mest banala sysslor som magin ligger, det som skapar ett människoliv är kanske summan av alla vardagar vi haft. Kriser har förmågan att sätta allt i ett större perspektiv. De öppnar en dörr till insikten om vad som är viktigt i livet. Vårt liv är så ofattbart sköra och därför så oerhört värdefulla.

Även om det är svårt att inse just nu så kommer den här krisen blåsa över. Frågan är vad vi ska göra med vår nya insikt när pandemin lagt sig? Kommer vi rycka på axlarna och köra vidare efter mottot ”business as usual” och med fördragna fönster fortsätter stressa genom livet. Eller ska vi börja ta hand om varandra och den värld vi lever i, dra upp mörkläggningsgardinen och verkligen se den soluppgång som vi innan pandemins utbrott så ofta tog för givet.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.