Vem kan man lita på?

Krönikor
PUBLICERAD:
”…då kommer Halta Lotta hem till mig
med rösten fylld av gråt
och säger, Vem i hela världen kan man lita på”
Texten från proggbandet Hoola Bandoolas LP från 1972 ringer i huvudet i dessa coronatider.

Det påstås mycket om oss svenskar just nu. Vi är ”freds-skadade” (Elisabeth Åsbrink, DN), ”naiva” (Maria Jönsson, SvD),”självgoda” (bl. a. Patrik Kronqvist, Expressen), ”lydiga” (ledarstick, Kristianstadbladet) ”stoiska och rationella” (Göran Greider, Dala-Demokraten).

Som kuriosa kan jag nämna att jag plöjt texterna från VF:s Peter Franke och funnit att han avstått från att kategorisera svenskens nationalkaraktär, heder åt honom!

Själv är jag mest bara skiträdd. Med en efter cancerbehandling strålskadad lunga och rätt dålig allmänkondition kommer jag säkert att tvärdö om coronan smyger sig på mig. Eller så har min uppväxt bland mögel och muslortar på vischan givit mig ett immunförsvar som sparkar ut viruset med ena handen bakbunden om det skulle försöka attackera. Men detta kan ju ingen veta så jag får försöka undvika att bli smittad alls, eller åtminstone försöka skjuta upp det tills det finns lediga respiratorer.

Är jag särskilt lydig? Nja, njä, jag kör för fort emellanåt fast jag verkligen försöker hålla hastighetsgränserna, det går liksom av bara farten ibland.

Och jag parkerar ganska olagligt emellanåt men betalar då eventuella böter utan att bråka det minsta. I min glada ungdom brände jag hemma och det finns en hel del andra påbud från samhället som jag inte lyder. Fast jag står till höger i rulltrappor det gör jag...

Och just nu gör jag alltså som jag blir tillsagd – jag tvättar händerna, jag minimerar mina kontakter med omvärlden och jag handlar min mat på tider då få andra är ute. De sociala kontakter jag anser nödvändiga har jag med ett fåtal människor jag känner så väl att jag litar på att de inte skulle träffa mig om de hade minsta lilla symptom.

Älskade dottern såg jag senast då jag ställde ur en påse bröd och ost ur bilen, körde fram en bit och sedan vinkade jag till henne i bakrutan när hon hämtade upp påsen.

Dessvärre kan jag inte riktigt avstå från sociala medier, mitt försvar är väl att jag därigenom fått ta del av en väldig massa begåvade artiklar, krönikor och kreativa projekt som stärkt och inspirerat mig. Till exempel familjen som gör en hemmakonsert med egenskriven coronatext till sången från Les Miserables ”I dreamed a dream”. Eller ”Coronavirus Rapshody” med Adrian Grimes… herreminje, den får mig att gråta, vilket aldrig jag gjort till Queen-originalet som jag ändå älskar.

Men baksidan av mitt scrollande genom uppdateringarna är alla tyckare och köksbordspidemiologer som bara måste tala om varför ditten och datten är fel eller rätt. Att vi måste rädda jobben (säg det till coronaviruset för bövelen) att det är konstigt att det inte finns plexiglas vid kassörskorna (fråga butiksägarna), att de gör det mycket bättre i Finland, Norrland, Sydkorea eller… fast än så länge har åtminstone ingen påstått att USA gör ett bättre jobb än oss.

De enda som håller truten vad jag kan se är Sverigedemokraterna, de har uppenbarligen inte kommit på något sätt att lasta invandringen för viruset än.

Jag tycker inte så mycket. För jag vet ju inte. Jag har aldrig varit med om något liknande i hela mitt liv. Jag vet inte om det är smart att låsa in alla en stund, eller att stänga vissa skolor eller att vädja till folkvettet eller att göra munskydd till lag utomhus eller att testa alla man ser hela tiden...

Men det vet just ingen annan heller. Det vet ju inte ens Anders Tegnell som annars verkar ha rätt bra koll. På en förfrågan från en brittisk reporter säger han tålmodigt att ingen vet vilken strategi som är den rätta, man får utgå från det man vet om viruset, om smittor historiskt, om beskaffenheten hos den befolkning man ska arbeta med (ålder, geografisk spridning, allmänhälsa, kända beteenden, tidigare uppförande i olika situationer, tillgång på vårdplatser etc.), hur länge pandemin kan tänkas pågå med flera kända fakta – och så får man fatta beslut utifrån det. Men om det är rätt beslut kan ingen veta förrän om några år och egentligen inte ens då. För när det här är över vet vi hur det gick med just de här åtgärderna men inte hur det skulle kunna ha gått om vi gjort något annat. Och vi kan troligen inte peka på andra länder och säga att vi skulle ha gjort som dem – för de kan ha haft andra faktorer att ta hänsyn till.

Vem kan man lita på? Det vet jag förstås inte heller. Men jag måste ju bete mig på något sätt och då väljer jag att lita på Folkhälsomyndigheten och göra som de säger.

Och medan jag gör det avstår jag från att offentligt kritisera saker jag har en mycket begränsad kunskap om. Jag hånar inte ens de som hamstrar ni-vet-vad – för var och en sin egen ångest och så länge man inte skadar någon annan ser jag det inte ens som osolidariskt. Istället samlar jag på hoppfullheter och gläder mig åt historier om osjälviska och kreativa handlingar.

För något ska jag göra när jag sitter här och väntar på att stormen ska blåsa förbi så att den jag valt att lita på kan säga att världen är rimligt trygg igen.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.