• idag
    5 aug
    14°
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • torsdag
    6 aug
    20°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • fredag
    7 aug
    25°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    8 aug
    26°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • söndag
    9 aug
    26°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm

Pearl Jam - Provocerande ointressant efter bra start

Skivor
PUBLICERAD:
Pearl Jam.
Foto: Danny Clinch
"Det är lätt att sympatisera med den värdegrund som Seattles gamla omslagspojkar förvaltar men omsatt i rockmusik känns budskapet provocerande ointressant och slätstruket."

Rock

Pearl Jam

Gigaton
(Monkeywrench/Universal)

När ett av 1990-talets största rockband släpper sitt elfte studioalbum så kan man räkna med att många initierade kritiker kommer omskriva händelsen som både intressant och betydelsefull. Inte så mycket för själva musiken som för de värden som bandet stått upp för i olika situationer. Värden som satt Pearl Jam i en position där man inte behöver anstränga sig speciellt mycket för att ändå få stående ovationer.

Faktum är att det redan skrivits en hel del krystade analyser och beskrivningar av de nya låtar som finns på ”Gigaton” och frågan är naturligtvis om albumet till form och innehåll kan leva upp till bilden av Pearl Jam som ett förkroppsligande av moralisk och konstnärlig integritet? Mycket har ju hänt sedan bandet, med sångaren Eddie Vedder i spetsen, var med och definierade hur den nya rocken skulle låta för nästan 30 år sedan.

”Gigaton” innehåller tolv nyskrivna spår och inleder energiskt med, ”Who Ever Said”, samt ”Superblood Wolfmoon”. Två lite piggare låtar som närmar sig intensiteten på de klassiska plattorna och som nostalgiska fans lär uppskatta. Tredje spåret ”Dance of the Clairvoyants” är dock det första i ordningen som inte känns daterat utan istället lite spännande då man vågar plocka inspiration från annat håll än ur den egna katalogen. Ett av de bättre spåren på plattan som överlag fungerar bäst när tempot dras ner och idéerna får lite mer tid att andas.

Som exempelvis i ”Comes and Goes” där Vedders röst får darra i sitt karaktäristiska ”nära till gråt”-läge. Att det är en så pass enkelt uppbyggd låt som berör mest säger en del om resten av musiken på ”Gigaton”, som i avsaknad av någon tydlig riktning framstår som både obeslutsam och menlös i sitt uttryck. (Lyssna själv på ”Buckle Up” så förstår du vad jag menar.)

Det är lätt att sympatisera med den värdegrund som Seattles gamla omslagspojkar förvaltar men omsatt i rockmusik känns budskapet provocerande ointressant och slätstruket.

Emil Ahlman

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.