• idag
    4 apr
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • söndag
    5 apr
    10°
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • måndag
    6 apr
    12°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      SO
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • tisdag
    7 apr
    13°
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      V
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • onsdag
    8 apr
    11°
    • Vind
      6 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm

Jag är inte rädd för att bli sjuk

Krönikor
PUBLICERAD:

I köket, i huset där jag vuxit upp finns ett städskåp. Inne i skåpet, uppe i vänstra hörnet, ovanför ett par rangliga plastlådor överfyllda med plåsterpaket, skokräm och snören sitter ett grått medicinskåp. Idag sitter nyckeln i och det är bara att vrida om och öppna, men när jag växte upp var alltid medicinskåpet låst.

Jag brukar fortfarande slänga upp dörren till städskåpet och titta på det där gråa medicinskåpet när jag är och hälsar på pappa. Bara för att få uppleva den där känslan över det där förbjudna skåpet.

Jag är uppvuxen i ett hem där Alvedonen var inlåst i ett medicinskåp med ett sista datum långt innan jag var född. Det där skåpet var inget en öppnade om en inte var riktigt sjuk och det var vi inte, då vi aldrig kände efter. Sjukdom fanns inte i vårt hem. Min pappa har inte haft en sjukskrivningsdag under hans 60-åriga yrkesliv. Precis som jag aldrig har ställt in en föreställning. Med en röd fes på huvudet skojade min pappa på min studentfest med en ögoninflammation som var så kraftig att han såg ut som en av de tecknade kineserna i Kalle Ankas tomteverkstad. Det är inget att vara stolt över eller som ska ses som en bragd, men det är den mentalitet jag vuxit upp och levt med. The show must go on!

Jag är så starkt uppfostrad i att en skakar av sig de minsta förkylningssymtom, att min mamma en gång la febertermometern på elementet i smyg, då jag envisades med att gå till skolan fast jag var förkyld. När min mamma fick urinvägsinfektion och blev sängliggandes, blev jag så rädd att jag avbröt ridlägret jag var på för jag trodde hon skulle dö. Jag vet med andra ord inte hur en är sjuk eller vad sjuk är.

Idag översköljs jag råd och riktlinjer. Men jag vet inte hur jag skall förhålla mig till all information. Det händer någonting med mig som jag inte känner igen och som jag inte kan hantera, det finns inget mellanting. Det är allt eller inget.

På morgnarna jagar jag runt med febertermometern vid köksbordet. Jag dubbel- och trippelkollar alla barn inklusive mig själv, för att vara på den säkra sidan. Och ändå ler jag lite skamligt mot personalen när jag lämnar över min son vid skolgrinden. När jag kommer till jobbet stryker jag mig fram längs korridorsväggarna för att snabbt låsa in mig på toaletten och snyta mig efter cykelturen. Var det någon som hörde mig?

Jag slänger upp toadörren med handspriten rinnandes längs armarna, försöker få uppmärksamhet och skrattar nervöst:

”Haha… det var väldans vilken motvind det var idag!"

Jag gör egna krisplaner, sorterar, prioriterar och gör rent skrivbord i väntan på att skolorna skall stängas ner. Jag har tvättat och spritat händer så mycket att huden helt torkat ut och självsprickorna skriker rött efter mjukgörande salvor. Jag är så stressad och pratar så fort på förmiddagsfikat att jag sätter min knäckemacka i halsen och får en hysterisk hostattack som får hela rummet att stanna upp. Har jag andningssvårigheter eller är det ångest?

Jag ber om ursäkt, när jag efter en och halvtimme kommer fram till 1177, för att fråga om en konstig knöl i nacken på min sjuårige son. Jag skäms när jag hämtar ut paket från apoteket med mina mediciner, då jag inte vill bli en misstänkt ”prepper” av handsprit och Alvedon.

Hemma klickar jag mellan mediekanalerna men blir bara mer och mer förvirrad. Jag går med i grupper på Facebook för att visa mitt samhällsengagemang. Knackar på hos äldre grannar för att visa att jag bryr mig, skräckslagen över att klumpen i halsen kanske är en begynnande inflammation. Grannen tittar frågande på mig och säger sig inte vara i en riskgrupp. Jag har gjort bort mig, eller har jag?

Fan, vad förvirrad jag blir. Eller har jag feber? Nej, det har jag inte.

Det känns som en dålig film som jag inte klarar av att stänga av fast jag tycker att den är skitdålig. Eller som någon dött men jag minns inte vem. Som informationslapparna på ”Anslagstavlan” som blåser bort men jag hann aldrig läsa dom.

Med ett tryck över bröstet skriker jag ut i full panik: "Jag är inte rädd för att bli sjuk, jag är rädd för att göra fel!"

En som är van att vifta bort förkylningar får tänka om i coronatider.

PS.

PS. Nyckel till medicinskåpet låg i den nedersta plastlådan under skokrämstuben. I skåpet fanns Alvedon, Samarin och metspökrokar.

Fakta om solidaritet

Fortfarande svenskans vackraste ord! De utmaningar vi idag ställs inför kräver en väldig stor dos av acceptans och kärlek. Vår balans är rubbad och det plågar vårt samvete. Vi känner skuld. Och agerar irrationellt. Hamstra inte. Sprid inte rädsla. Stötta den lokala handeln. Köp hem take away och en bukett blommor, var snälla och ta hand om varandra. Puss!

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.