• torsdag
    26 nov
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      NV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • fredag
    27 nov
    • Vind
      1 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    28 nov
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      N
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • söndag
    29 nov
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm

Morrissey - Oväntad uppercut från fallen ängel

Skivor
PUBLICERAD:
Morrissey.
Foto: Marco Ugarte
Att följa Steven Patrick Morrissey har blivit musikvärldens motsvarighet till morbidturism. Man vet att det orsakar kväljningar – ändå går det inte att låta bli att titta. Så hårt och fascinerande är fallet.

Pop/Rock

Morrissey

I Am Not a Dog On a Chain
(BMG)

The Smiths forne frontfigur har gått från att vara ensammas och utstöttas skyddshelgon på 1980-talet, till att bli ett varnande exempel åt alla som klagar på att deras idoler inte vågar stå för någonting längre. Morrissey slutar aldrig stå – men för allt rövigare grejer, som islamofobpartiet For Britains politik.

Samtidigt har hans musikaliska output gått ner sig i dyn ungefär lika hastigt. Mannens senaste album med originalmaterial, ”Low in High School” från 2017, var till exempel ett gubbpopshaveri vars två stora teman krig och oralsex inte riktigt gifte sig, och coverplattan ”California Son” från i fjol en svåruthärdlig snarkfest.

Karma? Gudomlig rättvisa? Vad det än var för krafter i spel, verkar de 2020 ha beslutat att lämna den gamle legendaren i fred. ”I Am Not a Dog On a Chain” är nämligen det mest inspirerade han har släppt ifrån sig sedan 2006 års ”Ringleaders of the Tormentors”.

Redan på inledande ”Jim Jim falls” electronica-takter hör man att någonting är annorlunda. Plötsligt gör Morrissey dansmusik. Det finns en lekfullhet här, en dånande framåtrörelse, och larmande, ödesdigra bakgrundsgitarrer som för tankarna till de mörkaste delarna av The Smiths sista platta ”Strangeways, Here we Come”.

Snyggt elektroniskt blir det också på febriga ”Love is on Its Way Out” (en favorit!), och på singeln ”Bobby, Don’t You Think They Know”, som kombinerar ihåliga Lykke-Li-trummor med tjusigt pianoballaderi, The Doors-orgel och (otippad) bakgrundssång från Motown-divan Thelma Houston.

Halvvägs in på plattan är han nära en renässans, Moz, vilket väcker en intressant fråga: Är det tillräckligt? Kan ett senkommet genialiskt album hjälpa hans anseende? Skulle en enastående skiva – släppt nu – ha kunnat rädda R Kellys karriär? Eller en lysande film Woody Allens?

Lyckligtvis är andra halvan, från pinsamt lökiga ”Darling, I Hug a Pillow”, knappt lyssningsbar. Så vi behöver inte bry våra söta små huvuden med den saken. Inte än.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.