I VF den 18 mars läser jag en insändare med den fantastiska rubriken: "Nu räcker det med klimathot". Jag kan bara önska att det vore sant!
Signaturen LE visar en förståelig oro för att många unga människor mår psykiskt dåligt av det klimathot världen lever med.
Men att tro att ungdomarna skulle må bättre genom att man upphör att tala om klimatet och låtsas som ingenting är befängt.
Den svenska skolans uppdrag är att ge eleverna undervisning byggd på vetenskap och beprövad erfarenhet. Alla ungdomar som har gått igenom grundskolan vet därför att världens samlade forskning är enig om att koldioxidutsläpp på grund av mänsklig verksamhet är på väg att förändra jordens klimat. Annars finns hur mycket information som helst att tillgå, för den som ännu inte fått klart för sig hur läget ligger till för klimatet, jag kan rekommendera att gå in på sidan: www.dn.se/klimatet-just-nu/
Frågan är heller inte särskilt ny. Redan 1896 varnade den svenske fysikern Svante Arrhenius för att ökad koldioxidhalt i atmosfären skulle kunna ge en växthuseffekt.
På 1970-talet påbörjades forskning om konsekvenser av den ökade användningen av fossilt bränsle. 1989 höll Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher (som för övrigt var kemist) ett tal i FN där hon varnade för klimatförändringar på grund av ökad koldioxidhalt i atmosfären.
Detta fick olje- och kolindustrins företrädare att starta en enorm lobby- och desinformationskampanj för att skydda sina ekonomiska intressen. Denna kampanj fortsätter än idag.
Sverige har skrivit under Parisavtalet, där världens länder förbinder sig att genomföra de åtgärder som är nödvändiga för att temperaturökningen ska stanna under 1,5 grader, en ökning som man tror mänskligheten ska kunna hantera. Det betyder att världens koldioxidutsläpp måste vara halverade 2030 och upphöra totalt 2050.
Varför strejkar skolungdomar? Därför att de vet att deras framtid hänger på om Parisavtalets mål uppnås. Och därför att de ser att världens regeringar gör alldeles för lite och att koldioxidutsläppen ökar i stället för att minska.
Den som sitter hemma och vet allt detta men känner sig ensam och maktlös, kan lätt gripas av skräck och klimatångest och börja må psykiskt dåligt.
Den som däremot informerar sig, sluter sig samman med andra och sätter igång att aktivt göra en personlig insats för klimatet, löper betydligt mindre risk att må dåligt. Tvärtom, man får nya vänner, förälskar sig, upplever solidaritet, lär sig organisera, skaffar sig gedigna kunskaper i naturvetenskap, upplever att man kan påverka och förändra. Det är inte "barnen på barrikaderna" som mår psykiskt dåligt.
Samma fantastiska solidaritet som vi i dessa dagar visar för våra sårbaraste under coronakrisen, måste vi som är äldre i ord och handling ställa upp med för de unga och alla kommande generationer i klimatkrisen, som är här och nu.
Liv Jofjell, mormor