• onsdag
    8 apr
    12°
    • Vind
      6 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • torsdag
    9 apr
    11°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      NV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • fredag
    10 apr
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      NV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    11 apr
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      V
    • Nederbörd
      0.0 mm

Selma Lagerlöf berättar om det delade livet

Debatt
PUBLICERAD:
Det finns många likheter mellan vad som händer vid den grekisk-turkiska gränsen och Selma Lagerlöfs berättelse ”Dimman”, (ur Troll och människor).
Foto: Giannis Papanikos

I Grekland, vid gränsen till Turkiet, står en svensk partiledare, en riktig döddansare, och visar flyende människor ett plakat där det står att Sverige är fullt, att de inte bör komma hit och att vi i Sverige inte har kapacitet för att ta emot flyktingar. Han ljuger. Faktum är att 96 procent av Sveriges yta är obebodd och att vi är ett av världens rikaste länder. Men när rädslan för det främmande tar över är det tydligen enklast att rädda sig genom att blunda, bygga murar eller välsigna den dimma som begränsar sikten. Nu lär han vara tagen av polis och hemskickad.

Just idag är det 80 år sedan Selma Lagerlöf dog. Och fastän hon är död, så är hennes böcker och berättelser i högsta grad levande och talar drabbande och befriande rakt in i vår egen tid. Kriget och freden upptog Selma Lagerlöf starkt. Hon var 56 år när första världskriget bröt ut 1914, och den 16 mars 1940, knappt två veckor innan Tyskland ockuperade Danmark och Norge under andra världskriget, dog alltså Selma Lagerlöf på Mårbacka, 81 år gammal.

Under första världskriget drabbades Selma Lagerlöf av vanmakt och skrivkramp. Döden, kriget, våldet, allt som bryter ner och förstör, blev henne övermäktigt. Så under kriget skrev hon bara kortare berättelser, inte minst om kriget och freden. Vid första världskrigets slut, 1918, kommer dock romanen Bannlyst ut. Där skriver Selma Lagerlöf: ”Döden har fått än större makt än någonsin förut. Han härskar över oss och förtrycker oss. Han bärgar in sina skördar före tiden. Han tar våld och grymhet i sin tjänst. Han släpper lös brottet och oseden. Det finns inte den ogärning, som han inte låter ske på jorden, och det syns inte något slut på hans herravälde.” Sedan skriver hon: ”Och nu när vi lider under Dödens hårda tyranni, nu börjar vi fråga oss: finns det verkligen inte på jorden något, som är mäktigt nog att ta opp kampen mot döden?”

Den frågan hade döddansaren vid den grekisk-turkiska gränsen genast svar på: Vi motar bort er som flyr till oss, vi stänger till om oss, så att vi kan tro att ni inte finns.

Men Selma Lagerlöf ger ett annat svar på, vad som står döden emot: ”Och på jorden, det vet vi, finns det endast en enda, som vill stå Döden emot och som är hans ständiga och trogna fiende, och dess namn är livet.”

Det är alltså bara Livet som kan hota krigen och ge flyende människor en väg till trygghet. Det liv som innebär delaktighet, öppenhet och delad nöd och så blir vägen ut ur vanmakt och uppgivenhet. Selma Lagerlöf beskriver sin syn på livet: ”Livet, det har varit vardagskosten, som man knappast tänkte på att man förtärde. Livet är ingenting högtidligt, som målas på tavlor.” Hon skriver också att nu ”börjar vi också att med större kärlek vända oss mot dem, som är livets sanna tjänare, som vill bevara det högt och gott och ge sitt beskydd åt de levande”. Just detta berättar Selma Lagerlöf om i berättelsen ”Dimman”, (ur Troll och människor) där hon börjar med att berätta om en man, som påfallande liknar döddansaren vid den grekisk-turkiska gränsen.

Selma Lagerlöf skriver att en höstmorgon år 1914, under det stora krigets första år, utbredde sig en stark dimma i den trakt där Den fridsamme bodde. Först plågades han av dimman, men upptäckte snart att han nu såg allt det som var nära så mycket bättre. Så vackert det var - spindelnäten över jordgubbslandet och äpplena i astrakanen. Men så hör Den fridsamme en röst genom dimman: ”Herre Gud, var så nådig och hjälp de krigförande! … för de har det allt bra svårt. Blodet flyter i dikena som vatten.” Det var en kvinna, som ansågs vara tokig, som hade tagit som sin uppgift att dra omkring och be till Gud för krigets offer. Den fridsamme plågades av hennes rop men tänkte samtidigt att vad kunde han egentligen göra åt nöden i världen?

Plötsligt fick mannen ett infall: Här kunde han ju nu leva i frid och ro medan dimman omslöt honom. Han och gården kunde bli en ö i världshavet, dit inget fartyg skulle kunna hitta väg och han ber: ”Bliv kvar dimma, bliv kvar! Det är förfärliga tider som stundar. Låt mig slippa att genomleva dem!” Och han tänkte att när kriget tog slut skulle dimman kunna upplösas och han skulle kunna gå ut och njuta av livet, som om ingenting hänt. Från den dagen märker Den fridsamme att rapporterna från kriget inte längre berör honom så mycket, allt detta verkar så avlägset. Han förstår inte att dimman har hört hans bön och lagt sig förslöande kring hans själ. Med dimman som gräns befriade han sig från sin mänsklighet och befann sig plötsligt utanför den värld, som han egentligen tillhörde.

Men i vissa klara stunder tänker mannen på, när han vid livets slut skall stå till svars inför vår Herre tillsammans med kvinnan, som ropade om krigets fasor. Då skall vår Herre säga: ”Jag släppte en storm lös på jorden i din tid. Hur kom den tanken till ditt hjärta, att du skulle gömma dig undan för stormvädret?” Då skall han försvara sig: ”Det var övermänskligt, det som du begärde att jag skulle göra... Det hörde inte till min syssla att dämpa din storm.” Men vår Herre skall säga: ”Jag vet att jag inte hade givit dig förstånd nog att dämpa stormen. Men jag hade givit dig krafter nog för att visa medlidande och öva barmhärtighet.” Då skulle Den fridsamme peka på kvinnan och säga att hon har ju talat hela tiden utan uppehåll och inte har det hjälpt! Vår Herre skulle då svara: ”Ingalunda har det ropandet kunnat beveka de jordiska makthavarnas hjärtan... Men min famn har det öppnat för henne och vägen till min härlighet.” Då skulle Den fridsamme veta att för honom fanns inget hopp och han skulle sjunka ner från Guds tron till ”de rymder, där allt är köld och mörker och tystnad och förstening och förslöande töcken”.

Så låt oss också framöver hämta kraft och mod ur Selma Lagerlöfs författarskap till ett delat och öppet liv, så att vi inte stänger oss inne bakom förslöande dimmor. I domkyrkan idag klockan 12 talar jag mer om detta: ”Sagans skimmer och verklighetens människor i Selma Lagerlöfs författarskap.” Välkommen!

Margareta Brandby-Cöster

Präst, teol.dr.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.