• onsdag
    8 apr
    12°
    • Vind
      6 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • torsdag
    9 apr
    11°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      NV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • fredag
    10 apr
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      NV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    11 apr
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      V
    • Nederbörd
      0.0 mm

Konsten stryker inte medhårs

Debatt
PUBLICERAD:
Foto: Janerik Henriksson/TT
Med anledning av den kulturdebatt som initierades av Stefan S Widqvist i VF den 19 februari och som replikerades av Runar Filper (Sverigedemokraterna) i samma tidning den 10 mars, ser jag mig tvungen att kommentera detta från en samtidskonstnärs perspektiv.

För mig handlar inte konstuttryck om att vara duktig tekniskt sett. Att måla solnedgångar, blomsterstilleben och älgar o motljus med perfekta fördrivningar, kompositioner och högdagrar är inte per definition konst. Det kan vara det, men ofta pratar vi här om ett hantverk som grundas på enbart estetik. Detta kan snart sagt alla som har minsta intresse lära sig dugligt. Detta förhållningssätt till skapande är nog så viktigt och fyller sin funktion. Men för att konstnärligt ställa de svåra frågorna och väcka de djupa tankarna, krävs något annat.

Samtidskonsten handlar om existentialism, energier, kommenterande och kritiserande av omvärlden och om historiebeskrivning bland annat. Det är därför närvaron av samtidskonsten på våra offentliga institutioner är så viktig. Den kanske inte passar ovanför Runar Filpers soffa, men den väcker tankar och känslor, den väcker liv i och föder debatten och den stärker förståelsen, humanismen och demokratin.

När Sverigedemokraterna talar om kultur i allmänhet och kulturpolitik i synnerhet, kan man konstatera att den antingen inrymmer en massiv okunskap alternativt en högst medveten attack på det fria ordet, den fria konsten och därmed ett par av hörnstenarna i den fria demokratin.

Jag övertygas allt mer av att det är en kombination av båda och det är Sverigedemokrater själva som får mig att dra den slutsatsen.

I Sölvesborg, där SD är styrande, radar exemplen upp sig och motioner till fullmäktige i andra kommuner och riksdag understryker mina farhågor. Därmed blir det min medborgerliga plikt att försvara de demokratiska värderingarna vårt samhälle vilar på och som konstnär att försvara den fria konsten från de unkna värderingar som sedan länge lagts i malpåse, men som nu letats fram och dammats av bland konservativa högernationalister runt om i Europa.

Sverigedemokraternas och Runar Filpers kulturpolitik med sitt vurmande för dragspelsmusik och ”klassisk konst” kan vid en första anblick verka oskyldigt och obekymrat naivt, men gräver man bara lite på ytan inser man att där under öppnar sig ett stort svart hål.

Den fria konsten och den levande kulturen är och har varit en motor i det demokratiska samtalet och debatten sedan lång tid tillbaka. Konsten, filosofin, juridiken och vetenskapen är de fundament som hela vårt demokratiska samhälle vilar på och så vill jag ha det även fortsättningsvis.

Sverigedemokraterna däremot vill uppenbarligen inte fortsätta på den vägen, utan istället vill man strypa den konst som väcker tankar, nya idéer och fruktbara debatter. Man använder sig av populism och okunskap för att peka ut samtidskonsten som en kostsam obskyr verksamhet för ett fåtal utövare och kulturkonsumenter, när det i själva verket är något som berör hela vårt samhälle och som sysselsätter mängder av människor i förvaltningar, museer, konsthallar, ateljéer med mera. Man väljer en auktoritär väg, som endast hör hemma i diktaturer och man gör det medvetet enligt mig.

Jag tänker inte sitta still i båten, medan Filper styr skutan från demokratins trygga hamn och ut på mörka okända vatten. Jag kan inte tyst se på när företrädare för Filpers parti väljer att försöka reducera kvinnliga samtidskonstnärer till obetydliga parenteser, genom att kalla deras verk för ”menskonst”. Jag kan inte låta Runar Filper tro att han och hans parti har tolkningsföreträde gällande vilka kulturyttringar som är viktiga och vilka som inte är det och hur de, så fort de får möjlighet, konsekvent vägrar hålla armlängds avstånd från konsten.

Jag ser att Filper duckar för de tuffa frågor som ställs av Stefan S Widqvist, för att istället hänvisa till att han vill se mer ”demokratiskt förankrade inköp av konst” (hur nu det skulle gå till) och att Selma Lagerlöf av någon outgrundlig anledning skulle ha sympatiserat med Sverigedemokraternas kulturpolitik om hon levt. Selma, som var både homosexuell och en föregångare i de feministiska frågorna, tror jag snarare skulle vända sig i sin grav om hon såg Filpers och hans partis politik praktiseras.

Den samtida konsten har alltid utvecklats och alltid blivit ifrågasatt av nationalister och konservativa. Även den konst och de kulturuttryck som Filper förordar har historiskt fått utstå massiv kritik från konservatismen och nationalismen. Så ett par naturliga frågor blir således; när anser Runar Filper att utvecklingen av konsten och musiken borde ha avstannat? Var tycker Filper att statliga, kommunala och regionala institutioner ska dra gränsen för hur kulturskapare får uttrycka sig och vad som får visas? Vad är det i samtidskonsten som skrämmer Sverigedemokraterna så till den milda grad att man vill marginalisera den och slutligen, vad är målsättningen i det stora perspektivet med denna politik?

Björn Molin

Konstnär

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.