• idag
    8 apr
    • Vind
      5 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • torsdag
    9 apr
    11°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      NV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • fredag
    10 apr
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      NV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    11 apr
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      V
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • söndag
    12 apr
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      N
    • Nederbörd
      0.0 mm

Replik: Står SD ut med sin egen kulturpolitik?

Debatt
PUBLICERAD:
"Filper lever ju i Värmland, i Sverige, i Europa, i världen just nu. I vår samtid, där eleverna i musikskolan hellre lyssnar på och nynnar till ”Dotter” än värmländska visor. Menar verkligen Filper, att våra mångkulturella influenser inte tillhör den svenska kulturen?"
Foto: Peter Bäcker
Den 19/2 skrev jag ett öppet brev till Sverigedemokraternas Runar Filper, VF, ”Den frihetliga kulturen hotas” och den 10/3 kom Filpers svar i VF:s spalter: ”Vi förstår kulturens roll för demokratin”.

I mitt öppna brev hade jag formulerat två frågor. Den första frågan var relaterad till hur SD såg på det nationella kulturkonventet ”Folk och kultur” och hur SD har agerat i Sölvesborg: "Stödjer du detta breda svenska kulturliv eller står du bakom den allt mer uttalat inskränkta och totalitära kulturpolitiska tendensen inom det egna partiet?"

Den avslutande frågan gällde det specifika uttrycket för den värmländska kulturpolitiken: "Nu vill vi veta om Runar Filper, Värmlands Sverigedemokraters starke man, stödjer Värmlands museums breda syn på kulturen och dess utställningsverksamhet?"

När jag läser Filpers rader kan jag inte finna, att vare sig konventet ”Folk och kultur”, Värmlands museum eller SD:s agerande i Sölvesborg blir nämnda i hans svar; ett svar utan svar på de konkreta frågeställningarna? Vad tar då Filper upp i sitt ”icke-svar”?

Filper inleder med att poängtera sin nationalromantiska kultursyn, resonerar om den offentliga konstens brister och dess innehåll. Han anser vidare, att de offentligt finansierade kulturresurserna är för stora och används felaktigt. Utan att direkt nämna Värmlands museum så riktar han kritik mot detsamma, eftersom det inte står upp för det han kallar för ”museernas klassiska bildningsfunktion”, utan istället är ett ”debattmuseum”. Filper antyder också att biblioteken missköts och ”…blir arenor för stök och bråk” och att stora delar av ”folkbildningsväsendet omstöpts”. Filper avslutar med att han ”förordar klassisk konst (…) rätt och slätt konst med en mer folklig förankring."

Det problematiska med Filpers nationalromantik är att den till skillnad vad han påstår inte är folklig utan elitistisk, då just hans syn på det ”folkliga” blir det överordnade kriteriet för vad som är ”korrekt svensk kultur” och då blir andra former av kulturuttryck ej önskvärda.

Under mitten av 1970-talet var jag själv en trogen besökare på Ransäterstämmans folkmusikdagar. Ransäters hembygdsgård och dess omgivningar fylldes med musik i varje vrå och dans till soluppgången… och så har det fortsatt sedan starten 1971 in i våra dagar. En folklighet med skilda uttryck där människor från när och fjärran kommer samman, långt från Filpers exkluderande syn på nationalromantikens måttstock på den korrekta ”svenskheten.” Det är inte fiolen som är problemet utan Filpers syn på den ”enda riktiga fiolen”.

Sverigedemokraternas kulturpolitik favoriserar det partiet anser vara ”svensk” konst, litteratur och historia. Det skiljer inte SD från något annat parti i Sverige. Problemet är att SD:s ”svenskhet” exkluderar största delen av vår gemensamma kulturhistoria. SD kvalificerar enbart vissa specifika företeelser som ”svenskt kulturarv”. Sverigedemokraterna tycks vara särskilt förtjusta i avbildningar av 1800-talets bondebefolkning, naturalistisk konst och Sverige innan 1968.

Hos Sverigedemokraterna tillhör ”68”-generationen inte det ”svenska” med deras ”kulturmarxister” och ej heller ”liberalerna” med deras lösliga frigjordhet, likaså ingår inte det socialdemokratiska välfärdssamhällets kulturliv. Man kan undra över hur Sverigedemokraterna tänker göra med de historiska anti-nationalisterna likt August Strindberg eller feminister som Fredrika Bremer, när de kommer till den nationella makten tillsammans med Moderaterna och Kristdemokraterna, när Jimmy Åkesson blir kulturminister och får bestämma över den ”svenska” kulturpolitiken?

Varför vill inte Filper påminnas om den mångfacetterade svenska kulturen, full av hybrider och överlappande gränsdragningar? Varför vill Filper vara en reducerande nationalist och enbart föredra det enkla och det obefläckade, det ”rena svenska” - det han kallar det ”klassiska”?

Står verkligen Filper ut med sin egen kulturpolitik? Filper lever ju i Värmland, i Sverige, i Europa, i världen just nu. I vår samtid, där eleverna i musikskolan hellre lyssnar på och nynnar till ”Dotter” än värmländska visor. Menar verkligen Filper, att våra mångkulturella influenser inte tillhör den svenska kulturen? Enligt Sverigedemokraternas logik om vad som är ”svenskt” så ingår inte t.ex. masskulturen Melodifestivalen i den svenska kulturen. Men faktum är, att vårt Sverige under lång tid har rymt ”många olika kulturer” och det har visat sig att dessa kan ”samexistera”. SD, däremot, talar om kulturella och nationella ”särarter”, om att utländska ”kulturimpulser” är fiender till svenska förhållanden.

Jag anser inte att mitt Sverige ska negligera något av sitt kulturella arv. Barn och ungdomar skall självklart läsa svenska klassiker i undervisningen parat med samtida, gå på museer för att bl.a. titta på klassiska målningar och nutidskonst. Problemet är att Sverigedemokraterna är kulturelitister, där just deras specifika ”folklighet” är den ”enda korrekta svenskheten”. Det är deras uttalade inskränkta kultursyn som är det verkliga hotet mot vår nuvarande breda kulturoffentlighet.

Om Sverigedemokraternas kultursyn får gälla kommer de konstnärliga uttrycken snart lida av andnöd, låt inte detta ske. Betänk att Filper vidhåller att den offentliga kulturbudgeten är allt för stor och används till fel kulturyttringar parat med att Sverigedemokraterna runt om i Sverige har kommit med skarpa förslag om att lägga ner teatrar, konstmuseum, filmregioner och kulturföreningar som uttrycker avvikande åsikter eller som går i motsatt riktning mot vart SD vill gå. Filper skriver utan att blinka och påstår att Sverigedemokraterna ”Som parti står vi bakom ett brett och fritt kulturliv.”

Detta är inte bara yvigt prat med en anpassning till ett med deras egen vokabulär ”korrekt PK-beteende”, utan helt enkelt en paroll likt en ”ulv i fårakläder”. Ett lögnaktigt påstående som möjligen kan förvilla någon. Filper skriver att de vill ha fri konst men Sverigedemokraternas politiska praktik och andemening är den direkt motsatta. På område efter område – i riksdag, regioner och kommuner – föreslår de mer styrning och mindre frihet. Begreppet ”frihet” är i Filpers tappning likt nyspråket i George Orwells dystopiska roman 1984, där krig blir fred, och underordning blir frihet.

Bakom Filpers inlägg och SD:s förslag till effektiviseringar inom kultursektorn finns en kulturpolitisk ambition att detaljstyra konsten. Ett genomgående tema i partiets förslag till budget är kritik och borttagna bidrag till kultur som inte bidrar till att öka förståelsen för det man kallar den ”nationella majoritetskulturen”.

Jag själv har en diametralt annorlunda syn på kulturens karaktär än SD. Kultur skall kunna utmana och provocera. Kulturen känner inga skarpa gränser utan har alltid utvecklats i möten mellan människor och skilda kulturuttryck. Kulturen har ett egenvärde som bidrar till att göra oss till reflekterande och humana människor. Sverige har ratificerat Unescos konvention om skydd för och främjande av mångfalden av kulturyttringar och därmed har Sverige förbundit sig att föra en bred kulturpolitik. Sverigedemokraterna agerar i motsatt riktning. Den fria konsten är en del av yttrandefriheten som är en av grundpelarna i vår demokrati. Konst måste få vara estetiskt tilltalande på skilda vis, utbildande, provocerande, roande, tankeväckande eller avbilda verkligheten – en mångfald av konstuttryck! Den ska inte tvingas hålla sig inom en snäv ram, vare sig estetiskt, moraliskt eller ekonomiskt. Förhoppningsvis kommer alla andra partier att stå upp för en frihetlig konst runt om i landet och bidra till att Sverigedemokraternas inskränkta kultursyn blir en isolerad företeelse.

Stefan S Widqvist

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.