Hjälp – mina vänner påverkar mig!

Krönikor
PUBLICERAD:
Det verkar som om det senaste jag ska skämmas för är att jag lever i en ”åsiktsbubbla”. Jag har tydligen skaffat mig vänner som är rätt lika mig, har liknande intressen och värderingar som jag och t o m dyker upp på samma mötesplatser som jag frekventerar i samhället. Inte bra – eller?
Hur skulle det kunna vara annorlunda?

Nu påstår jag bestämt att som journalist utsätts man mycket mer än ”normalsvensken” för åsikter utöver bekantskapskretsen. Eftersom mitt jobb utöver faktainsamling dessutom är att ställa frågor och lyssna ordentligt på svaren (och kritiskt granska dem) så att jag kan återge dem rätt, får jag också mer omvärldsorientering än gemene man. Det sägs att journalister är vänstervridna och seriös forskning visar att det påståendet faktiskt är rätt – journalistkåren ÄR mer radikal än genomsnittsbefolkningen. Så även jag.

Men då vill jag hävda att man inte blir journalist för att man är vänstervriden, man blir vänstervriden för att man är journalist. Om jag kontinuerligt utsätts för verkligheten och tvingas sätta mig in i hur den fungerar för att kunna beskriva den korrekt för läsarna… Då ser jag maktmissbruk, slentriantänkande, småsinthet, fusk med mera. Men jag ser också hjälteinsatser, medmänsklighet, generositet och framsynthet.

Men visst – diskussionerna, slipning och utveckling av åsikter sker ju bland de jag umgås med och de har jag oftast valt (bortsett från griniga gamla mostrar och andra jag på grund av familjeband måste träffa åtminstone till jul.)

När jag numera blivit fattigpensionär får jag medge att jag inte alls följer dagspress och radio lika aktivt som tidigare – jag får mycket av min omvärldsorientering via länkade artiklar på Facebook. Men även då jag höll mig med papperstidning så läste jag väl inte allt som stod i dem, jag bläddrade och läste det som intresserade mig eller fångade mitt öga.

Det som slagit mig sedan jag blev pensionär är att omvärlden – d.v.s. icke-journalister – är betydligt mer radikal än jag trodde. Då pratar jag inte om åsiktsstyrda församlingar som klimatgrupper, kyrkan eller ens närodlarentusiaster, där är det väl rätt naturligt att jag hamnar med dem som tycker lika vänstervridet som jag. Nej, jag pratar om pensionärsföreningar, hundklubbar, trädgårdsodlare och dragspelare. Och det kryper fram häpnadsväckande många flyktingkramare, klimataktivister och vegetarianer till och med bland bälgaspelarna jag numera ofta träffar.

Och pensionärerna! SPF är vad jag förstår det borgerliga alternativet till sossepensionärerna i PRO och när jag smaskade smörgåstårta på SPF:s årsmöte härförleden fann jag idel humanistiska åsikter bland silverrävarna… Det muntrar upp!

I dessa hotfulla tider tycks jag ha missbedömt radikalism och humanism hos ”folket". Jag är inte ensam om det – en ny studie av belgiska journalister visar att de ofta förutsätter att andra, d.v.s. läsarna, är mer högerorienterade än de själva. Fem forskare, däribland statsvetarprofessorerna Stefaan Walgrave och Peter Van Aels har studerat 168 reportrar som bevakar politik. Journalisterna har fått svara på vad de tror att den genomsnittliga läsaren har för åsikt i några frågor som antas mäta en höger-vänsterskala: borde de mest nedsmutsande bilarna förbjudas i städerna, borde företagsbilar beskattas hårdare, borde strejkrätten begränsas, ska Belgien någonsin utvisa någon till ett land som kränker mänskliga rättigheter och borde pensionsåldern vara absolut max 67 år?

Sen frågade man folket vad de egentligen tyckte – och de tyckte inte alls lika konservativt som journalisterna trott. Till exempel tyckte 69 procent att man aldrig skulle utvisa till diktaturer medan reportrarna gissat på bara 49 procent.

Att massmedia har fel uppfattning om människors radikalitet är ett stort problem. För är min ambition att spegla opinionen, så innebär en felaktig uppfattning om opinionen också en felaktig spegling. Tror jag att folket består av arga rasister, så kommer jag att släppa fram fler sådana och försöka visa att jag inte försöker tysta denna opinion. Läskigt va?

Forskarna ställde frågan till journalisterna varför de tror att det blivit så här och svaret var sociala medier – hatstormarna och trollfabrikerna på Twitter och Facebook ger intrycket av att de främlingsfientliga och hånfulla grupperna är mycket större än de är.

Nu är jag tämligen timid i sociala medier så jag ser inte mycket av hatet men min nya inre bild så snart jag läser en korkad kommentar är ett jätterum med fula vårtiga grönslemmiga troll som grymtar och slafsar med käkarna och hånskrattar liksom lite fläskigt och korkat så snart de fått skriva ”hoppas talibanerna bombar dig åt helvete fitta” i exempelvis Magda Gads flöde. De finns ju inte ens i mitt, där är majoriteten kloka, roliga och överlag humanistiska.

Men Sverigedemokraterna då? Var kommer de ifrån, mätningarna visar ju att de är många och gillar inte de smörgåstårta, trädgårdar och dragspel?

Jag vet sannerligen inte. Hittills har jag i min enfald trott att det handlar om missnöje, man vill markera för den traditionella politiken att man inte känner sig delaktig i samhällsutvecklingen. Men när nu anställda i Hörby kommun vittnar om vad som händer då SD tar över styret, när kulturanslagen stryps i kommuner med SD-majoritet och när riksdagsledamöter på riktigt vill kontrollera det fria ordet genom att ”förhöra” misshagliga journalister… Då måste man väl ändå dra öronen åt sig? Överskuggar verkligen flyktingrädslan de samhällsfrågor där jag ser mest behov av politiskt riktning just nu – vård, skola omsorg?

Som tur är har jag mängder av vänner som fyller min åsiktsbubbla med bra argument, jag jobbar med glädje tillsammans med dem för en mänskligt varsam framtid.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.