• idag
    31 mars
    • Vind
      5 m/s
    • Vindriktning
      V
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • onsdag
    1 apr
    • Vind
      5 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • torsdag
    2 apr
    • Vind
      11 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • fredag
    3 apr
    • Vind
      5 m/s
    • Vindriktning
      NV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    4 apr
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      V
    • Nederbörd
      0.0 mm

Kleerup - Utmärkt, dansant och smutsigt

Skivor
PUBLICERAD:
Kleerup.
Foto: Claudio Bresciani / TT
Det måste vara en önskedröm för gästvokalisterna att bli inbjudna av Andreas Kleerup. Produktionerna är som trögt böljande hav med både smuts och skärpa, och jag kan bara föreställa mig upplevelsen att få sätta sin egen prägel till en sån omsorgsfullt skapad bakgrund.

Pop

Kleerup

2
(U OK?)

För gifter sig, det gör det, oavsett om man heter Rebecka, Fiona eller Ana Diaz. Så innehåller också albumet det allra sista framträdandet av Freddie Wadling, och i vanlig ordning är hans ödesmättade, skadeskjutna fraseringar perfekta oavsett om det gäller gamla skillingtryck eller som här, den av retrosyntar smattrande och sjudande ”Hang on to my Vertigo Vertigo”. En värdig svanesång för en artist vars avtryck bara märks starkare ju längre tiden går.

Wadling dog 2016, den här tagningen gjordes för tio år sedan. Jag kan förstå samklangen mellan dessa artister, båda har varit kompromisslösa och destruktiva genom åren, med en filterlös kontakt med musiken som de brinner för. Kleerup har kanske inte orsakat några faktiska skandaler att skryta om men har ändå lyckats samla på sig ovanligt många skandalrubriker. Sen har vatten passerat under broarna och i kombination med musikvärldens invanda tålamod med skakiga män; nu är albumuppföljaren till den hyllade debuten här.

Åren från 2008 har dock även de varit fullproppade, inte minst med västkustpopbandet Me and My Army och musiken till teateruppsättningen ”Aniaria”. Nya fullängdaren ”2” är utmärkt, dansant och som jag var inne på, betydligt smutsigare än vad man kan förvänta sig av en av de främsta företrädarna för den svenska popscenen.

”U R” är lyxig och glittrande, med löjligt snygga refränghookar av Rebecca Facey. Och i de instrumentala spåren, som ”Arlanda” och ”Rothko” blir det tydligt hur mycket detaljer och röst som rör sig även i de ordlösa ljuden. Sen är Kleerup inte dum alls i den egna rösten. Den nasala, raspiga stämman rör sig obehindrat genom effekterna och vändningarna i hittigt smetiga ”Gotta Be You” och i det avslutande trubadurnumret ”Say Ten”.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.