Sverigedemokraternas Linus Bylund säger i en intervju i tidningen Fokus att enskilda journalister inom public service bör kunna straffas om de är partiska. Det kan handla om allt från avsked till löneavdrag. Det är andra gången på några veckor som SD-toppen gör utspel mot public service. Förra veckan ville deras kulturpolitiska talesperson Aron Emilsson kalla in cheferna på SR, UR och SVT till kulturutskottet för att ge dem en avhyvling. Detta på grund av program och avsändare Emilsson ogillade.
Reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Att politiker inte ska styra fri media är en gräns som tidigare setts som helig. Något förbehållet diktaturer snarare än den välfungerande demokrati Sverige faktiskt är. Men vad bryr sig väl Sverigedemokraterna, eller ens deras väljare, om det? Det man vill är att stoppa kritiska granskningar av sitt eget parti och att allt som kan upplevas som "vänsterliberalt" ska försvinna ur statligt finansierade medier.
Vänsterliberalt är i det här sammanhanget inte en fråga om ekonomisk fördelningspolitik eller skatter utan en fråga om humanitära åsikter, hbtq-rättigheter, antirasism, rättssäkerhet i migrationsfrågor eller nyanserade bilder av exempelvis förorten. Alltså sådant som sågs som helt vanligt folkvett för 15 år sedan. För, märk väl, det här handlar inte om realpolitik. Det handlar om en konsensusförskjutning.
Man har länge beskyllt public service för att vara vänstervridet. Vissa studier pekar i och för sig på att många journalister hyser vänsterliberala åsikter, men samma studier visar också att det inte har någon större inverkan på vad som rapporteras. Detta då det inte är enskilda journalister som avgör vad programinnehållet ska vara utan en redaktion. Den ansvarige utgivaren är sedan den som har det yttersta ansvaret för det som publiceras. Inte journalisten. Det har ett klart värde att så är fallet då all journalistik annars skulle riskera att förvandlas till den sortens uppenbart vinklad ”medborgarjournalistik” som ensamma vigilantejournalister som Joakim Lamotte sysslar med. Lamotte, som själv skapat en hel del uppmärksamhet kring sig själv efter att i veckan ha uppträtt i SVT:s nya debattprogram skrudad i skottsäker väst, är i grund och botten inte en journalist. Det han gör kan vid en första anblick se ut som journalistik. Men få journalister skulle, innan de besöker ett av Trollhättans problemområden, förbereda alla som bor där genom något sorts wrestlinguppsnack på sociala medier. En smart strategi om du vill att det ska hända grejer, normalt förbehållen fotbollshuliganer. Man söker och skapar extremer som estradunderhållning. Piskar upp starka känslor. Men journalistik, det är det ju inte. Snarare en oerhört tidstypisk freakshow.
Det finns alla anledningar att vara bekymrad över den här utvecklingen. För det blir allt svårare för de politiska motrösterna att mobiliseras. ”Vad gör Moderaterna och Kristdemokraterna som sagt att de kan regera med Sverigedemokraterna?” hörs upprörda borgerliga röster efter de senaste utspelen. Och på det är nog svaret ”Absolut ingenting”. Följde man höstens konservativa partistämmors public service-debatter, hördes liknande yttringar från samtliga konservativa partier som de Emilsson och Bylund ger uttryck för. Public service är för vänster och borde helst inte finnas alls. Om inte annat borde det skäras ned, rejält.
Det är politiska hot, riktade rakt mot journalistiken.
Gör ni inte som vi säger. Då lägger vi ned er.
Givetvis kommer den här utvecklingen ha konsekvenser.
Johannes Klenell