Om rätten att sätta sig till motvärn

Debatt
PUBLICERAD:
Förskönande heter det att den syriska armén med rysk hjälp i dag slåss mot ”rebeller” och olika ”milis-grupper” i Idlib. I själva verket har Idlib kommit att bli en fristad för terrorister, skriver Mats Parner.
Foto: Ghaith Alsayed
Mats Parner kommenterar Per-Inge Lidéns debattartikel.

Per-Inge Lidéns (MP) debattinlägg, ”Låt oss stötta – nu och på sikt” (VF 21/2), om de stora hjälpbehoven i krigets Syrien känner jag sympati för. Det är naturligtvis vår moraliska skyldighet att försöka bistå de hundratusenden som lider alla helvetets kval i Idlib-provinsen under vidrigast tänkbara förhållanden.

Men Lidén säger ingenting om hur den nuvarande situationen har uppstått, endast att kriget är ”helt bedrövligt” och att ”regimen i Damaskus” fäller bomber. Det är riktigt. Ett fullskaligt krig pågår i Idlib, och då ligger det nära till hands att bekämpa fiendesidan med bomber och de medel som erbjuds.

Det gör Damaskus-regimen med all rätt, nämligen med den rätt som benämns internationell rätt eller folkrätt och som var en grundbult i Sveriges utrikespolitik under exempelvis Olof Palmes tid. Syrien är en av FN:s medlemsnationer och ingen utomstående part har legitim rätt att kränka dess territorium. Ändå är det precis detta som skett under större delen av de nio år som stridshandlingarna pågått.

När ett land attackeras, oavsett om det är från in- eller utsidan, så inskränker sig valmöjligheterna till noga räknat två stycken: antingen låter sig regimen (alternativt makthavarna, alternativt de styrande, alternativt de ledande skikten) krossas och störtas eller också kämpar man för landets fortbestånd till sista blodsdropparna. Det är denna andra väg som kommit att bli Syriens, förvisso med stöd från Iran och framför allt från Ryssland.

Lidén och flera med honom gör klokt i att fråga sig vilka andra – realistiska – möjligheter som funnits.

Om Väst med Förenta Staterna i spetsen fått sin vilja igenom, så hade Syrien med största sannolikhet förvandlats till ett nytt Libyen redan 2012–13 med allmänt kaos, utraderad infrastruktur och än värre flyktingströmmar än i dag som följd. Nu omintetgjordes detta genom att Ryssland och Kina inlade sitt veto i FN:s säkerhetsråd (2011–10–03). På så sätt undgick Syrien att bli ytterligare en experimentscen för så kallade Responsibility to Protect-åtgärder (R2P). Jag har tidigare i dessa spalter frågat, hur partier som S, V och MP numera ser på sin delaktighet i att Libyen slogs sönder och samman 2011 – dock utan att få några svar. Jag ställer gärna frågan på nytt.

På hösten 2015 hade Islamiska Staten stora framgångar och var på god väg att ta makten i Damaskus. Rysslands inträde i kriget i september, med Assad-regimens goda minne, satte stopp för den hotande katastrofen. IS-ledare på regeringstaburetterna i Syrien hade inneburit sharia-lagar, brutalast möjliga kvinnoförtryck, offentliga avrättningar och värsta sortens repression. Hade det varit bättre?

Eufemistiskt heter det att den syriska armén med rysk hjälp i dag slåss mot ”rebeller” och olika ”milis-grupper” i Idlib. I själva verket har Idlib kommit att bli en fristad för terrorister. Dominerande kraft är Hayat Tahrir al-Sham (HTS), som tidigare gick under namnen Jabhat al-Nusra eller Nusra-fronten. Det är en renodlad al-Qaida-gruppering.

Vapnen och penningströmmarna i Syrien-kriget har genom åren kommit från i huvudsak USA, Libyen, Turkiet, Saudiarabien och Qatar, och heliga krigare ifrån, minst, etthundra länder har känt sig kallade. Här i Sverige tror många, inte minst inom den etablerade vänstern, att kriget går att analysera enbart i termer av Ont och Gott. I president Bashar al-Assad ser man den personifierade Ondskan, kortsluter sedan allt vad resonemang heter och lämnar därefter scenen med ett samvete skinande vitt som snö. Jag finner detta både otillständigt och oansvarigt.

Mats Parner

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.