• idag
    25 nov
    • Vind
      6 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • torsdag
    26 nov
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      NV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • fredag
    27 nov
    • Vind
      1 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    28 nov
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      N
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • söndag
    29 nov
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm

Slowgold - Amanda Werne tar andan ur en

Skivor
PUBLICERAD:
Amanda Werne.
Foto: Hossein Salmanzadeh/TT
"På de senaste verken tycks Amanda Werne ha skakat av sig såväl proggigheten som närheten till den svenska visan och stråken av psykedelisk 70-talsrock."

Indie/Folk

Slowgold

Aska
(Playground)

Hon är nu uppe i sex studioalbum, en dubbel-ep och en liveskiva under sitt musikaliska alias Slowgold; alltsammans på bara åtta år. För någon som är intresserad av det hantverksmässiga, det redigerade och genomarbetade, är det lätt att bli misstänksam och lyssna efter slarv. Texterna kunde nog varit mer exakta. Stilen slår ibland över i något som låter framexperimenterat och ihopjammat. Men sedan kommer där ett guldkorn som tar andan ur lyssnaren; en tung gitarrpassage som flödar över av känsla, ett munspelssolo à la Neil Young eller några rader enastående poesi, som inte förebådas av någonting, det slår ner som blixten bara.

Skivan handlar om uppbrott och i förgrunden står en kärleksrelation som det är hög tid att lämna. Werne skriver rakt och utan floskler, ett slags självklar känslornas realism. I singeln “Nåt”, som har en rejäl dos av hennes karakteristiska, återhållna prärierocksväng, sjunger hon finstämt: “jag har samlat allt det smutsiga, det ska du ha med dig”.

Producenten Mattias Glavå har skapat en dovare, mullrigare ljudbild än på de tidigare verken, vilket förstärker steget bort från visans område. Istället rör sig låtarna i riktning mot en rakare, mörkare pop, drömrock, shoegaze, med inslag av americana. Werne tillåter sig att ta ut svängarna, göra som hon vill. Monotona “En dag till” har ett drömskt men enformigt riff som tuffar på i tre och en halv minut innan gitarren släpps loss och det börjar hända något i låten.

Sedan bryter istället en countryballad ut, den vackraste man kan tänka sig, med munspel och tamburin som kryper ut genom högtalarna, och Wernes egensinniga, naivistiska textrader: “Jag skulle kunna vara rädd om dig om du är snäll / gärna snällare än du var ikväll / Jag har gjort många misstag / men att leta fel på dig var inte ett av dom / och du får skylla dig själv / när jag inte är här nåt mer”.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.