Jonathan Johansson - Ett omskakande, sprängfyllt kollage

Skivor
PUBLICERAD:
Jonathan Johansson.
Foto: Pressbild
"Klipp, associationer och referenser flimrar förbi med ett blödande allvar, raka motsatsen till det glättiga r'n'b-tilltalet han hade på 'Love & Devotion'".

Pop

Jonathan Johansson

Scirocco
(Sony)

Raden ”Äldst och tröttast på en efterfest, jag satt och googla Breiviks manifest” sätter tonen för Jonathan Johanssons sjunde skiva; ett våldsamt zeitgeistkollage framfört med en nästintill anemiskt släpig stämma. Här är varje spår sprängfyllt. Klipp, associationer och referenser flimrar förbi med ett blödande allvar, raka motsatsen till det glättiga r'n'b-tilltalet han hade på "Love & Devotion" (2016).

Men inte bara tematiken skiljer sig mellan ”Scirocco” och skivan som kom dessförinnan. Rak soulpop har blivit krokig elektro och som lyssnare kastas man hänsynslöst fram och tillbaka mellan alla experimentella ingivelser som verkar tillkomna på ren instinkt. Som mest omskakad blir man under ”För oss” som går mellan elektro, psalm, pop och tillbaka igen medan de organiska beatsen gör upplevelsen rent fysisk. Man känner nästan blodlukten.

Flera gånger återkommer en slags drömsk spoken word, trotsigt balanserande på gränsen till det pretentiösa. ”Tänker åå Kain & Abel” (som skrevs för att förklara vad skivan handlade om för det förvirrade skivbolaget) har en nästan stream of consciousness-form, där Johansson spårar de våldshandlingar som skapat ökända namn i historien till arvsynden. Religion rinner egentligen genom hela skivan men inte så det stör. Perspektivet är aldrig institutionellt utan något djupt mänskligt och tillför fylliga metaforer till lagren i lyriken.

Skivans lite svulstiga frågeställningar balanseras upp av att Johansson sätter in sig själv i dem. Insprängda rader här och var ger målande glimtar av en relation i vardagen och i ”7 april” står kärleken i centrum när terrordådet på Drottninggatan skildras. Men hur långt han skulle gå för den och om den alltid är objektivt god ifrågasätts också.

Vägen till helvetet är kantad av goda föresatser som man brukar säga. Eller som Johanssons framtida barn frågar honom på ”Lilla pappa du ska dö”, albumets riviga rockspår, ”Skulle du gå Ulrike Meinhof på makten för oss?”.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.