Gnäll från en nymöblerad barnkammare

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Tobias Holmgren unnar alla nyblivna päron en stund med den brittiske författaren Samuel Butler och hans tvärtomrike Erewhon.
Foto: Hasse Holmberg/TT
Först kommer yttre antydningar – som leksaksugnar, dockor och Suneböcker. När vi blir något äldre sätter övertalningsförsöken igång på allvar. Då är våra egna tonårskroppar med på noterna, och försöker medelst hormoner och olägliga erektioner på skolgården att fösa oss i rätt riktning.

Det är redan från start uppenbart vad livet vill av oss: att vi ska bli flera. Att en och en ska bli tre.

Det konstiga är att det inte verkar finnas något vidare bonussystem för dem av oss som når dit (utöver själva barnet då förstås, som man är upp över öronen förtjust i).

I december föddes min dotter. Ett jättebra, underbart och alldeles finemangt barn på alla sätt och vis – men likväl ett barn, med alla ett barns egenheter. Mellan de lyckliga stunderna är det kräkningar och tunga blöjor; det är nerkissade skötbord och två tusen ton tvätt om dagen, sömnlösa nätter, oförklarliga gråtanfall, med mera, med mera. Ett otacksamt slit, som barnet aldrig ens i vuxen ålder kommer att tacka en för. Ingen klapp på axeln för tjugo sömnlösa år förväntar jag mig, ingen guldklocka, och exakt noll stående ovationer. Bara mer blöjor. Blöjor, kiss och räkningar.

Förmodligen är det med just föräldraskapets tunga stunder i åtanke som den brittiske författaren Samuel Butler 1872 uppfann Erewhon, ett mystiskt tvärtomrike som, kort sagt, är en ljuvlig verklighetsflykt för nyblivna och utstressade päron. Liksom skoltrötta ungdomar gärna drömmer om alvrikena i "Sagan om ringen", eller drakarna i "Game of thrones", borde alla med småbarn unna sig att sjunka ner i Butlers fantasi åtminstone en gång i kvartalet för att samla kraft.

Den främsta anledningen till det är födelseformuläret. I Erewhon har jurister tagit fram ett dokument där den nyfödde svär att lyda sina föräldrar, och dessutom ta på sig det fulla ansvaret för alla katastrofer som kan tänkas uppstå under deras omvårdnad.

”Vid en särskild ceremoni kort efter ett barns födelse kommer man med presenter till föräldrarna för att trösta dem”, skriver svenske översättaren Tryggve Emond i förordet till en butlersk citatsamling som gavs ut 2012. ”Det nyfödda barnet bärs in och överhopas med förebråelser för sin oförskämdhet, varefter formuläret läses upp. Om barnet då börjar skrika och gråta, uppfattas det som ett sunt tecken på skuldkänsla”. Eftersom barnet inte kan svara själv på om det godkänner formuläret, undertecknar sedan någon av föräldrarnas vänner pappret å dess vägnar.

En tilltalande idé! Här borde våra regeringar ta lärdom. Finansiera statliga Butler-workshops, införa födelseformulären i lagstiftningen, och kanske även inrätta en speciell högtidsdag då alla barn sjunger ledmotivet till nittitalsprogrammet ”Förlåt mig” och bjuder på chokladbollar. Allt för att trösta, stötta och hylla globens hårt arbetande nervvrak till föräldrar.

Men, inflikar vän av ordning; vore inte ett mer genomförbart sätt att bryta den onda cirkeln på, vara att var och en tog och ringde sin gamla mamma med jämna mellanrum? Krystade fram ett senkommet ”tack som fan för ditt slit, jag förstår inte hur du orkade”?

Jo ... Så kan det ju också göras.

Men då måste man ju vänta i två-tre decennier på sitt eget telefonsamtal.

Det blir många blöjor det.

Tobiaskommissionen

Staty föreställande den ryske poeten Alexander Pusjkin.
Foto: Dmitry Lovetsky

Anmälan avseende: Alexander Pusjkin-park i Ryssland

Saken: Jag vet att litterära temaparker är ett känsligt ämne i Karlstad i och med debatten om Muminlands vara eller inte vara; men även dem som har grottat ner sig djupt i konflikten bör kunna se charmen i det ryska kulturprojekt som 2023 kommer att se dagens ljus i St Petersburg. Där planeras nämligen för ett 17 000 kvadratmeter stort Pusjkin-land, i vilket besökarna kan träffa litterära figurer ur den ryska författarens dikter och sagor – lite som man i dag kan möta Musse Pigg och Belle i Disneyland. Eller, snart, Too-ticki på Skutberget.

Beslut: Friad

Jan Johansen.
Foto: Claudio Bresciani/TT

Anmälan avseende: Sverige röstade fel – igen

Saken: Melodifestivalen har verkligen steppat upp i år med uthärdligt manus och tre behagliga programledare. Något som ingen kan råda bot på är dock hur kreti och pleti väljer att lägga sina röster. 2018 var det värsta exemplet i modern tid, då både en av de bästa svenska schlagerlåtarna någonsin (Kamferdrops – ”Solen lever kvar hos dig”) och den mest glödande artisten (Dotter) blev utslagna i sina respektive deltävlingar. Nu har det blivit lika galet igen. Jan Johansen fick sjunga ”Miraklernas tid” när Thorsten Flinck diskades, och kombinationen av schleten serenadsångare och överlitterär visa borde alla ha tyckt varit oemotståndlig. Men det blev hemgång för Janne – och lågvattenmärke för Sverige.

Beslut: Fälld

Marit Kapla.
Foto: Pontus Lundahl/TT

Anmälan avseende: Belästa engelsmän till Torsby?

Saken: När Marit Kaplas bok om Osebol vann fjolårets Augustpris, uttryckte Torsbys kommunalråd Ann-Katrin Järåsen (S) en förhoppning om att det skulle locka litteraturturister till orten (och i förlängningen resten av Torsby). Kanske blir hon sannspådd nu när ”Osebol” översätts till engelska och ges ut på anrika Penguin. Förlagets poesiredaktör Donald Futers säger till tidningen The Bookseller att Kaplas bok är ett underbart verk som hamnar någonstans mellan Svetlana Aleksijevitj och Claudia Rankine – och om han nu är så hejdlöst förälskad i den, borde ju andra britter också kunna bli det

Beslut: På återremiss

Tobias gillar: The man in black

Ed Harris som The man in black i "Westworld".
Foto: AP/TT

Någonting traumatiskt måste ha hänt författaren Michael Chrichton på en nöjespark som barn. Både ”Jurassic park”, om en nöjespark med dinosaurier som bryter sig fria och börjar döda gästerna, och filmen ”Westworld” från 1973, om en nöjespark med mordlystna robotcowboys som bryter sig fria och börjar döda gästerna, har nämligen honom som upphovsman.

Att det är ett trauma som gjorde Crichton till en mycket rik man är uppenbart, likaså att det ledde till mycket goda historier. Särskilt ”Westworld” är fantasieggande, och har fått nytt liv i och med tv-serien som är baserad på Chrichtons filmmanus och vars tredje säsong börjar sändas i mars på HBO.

Där förekommer The man in black, spelad av Ed Harris. I den första säsongen är han seriens Darth Vader, en mordisk, genomrutten och genuint obehaglig skitstövel som mördar och utnyttjar robotarna på de grymmaste sätt. I seriens andra säsong får han dock fler lager och blir en antihjälte. Helt bedårande blir han lyckligtvis aldrig.

Med vilken annan skådespelare som helst hade karaktären känts formelartad, men 67-årige Harris har en magnetisk dragningskraft och gör här sin bästa roll hittills i karriären.

Det är mäktigt att se, kittlande att följa.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.