• idag
    27 nov
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      N
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    28 nov
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      N
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • söndag
    29 nov
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • måndag
    30 nov
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • tisdag
    1 dec
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      NV
    • Nederbörd
      0.0 mm

Bostad en mänsklig rättighet

Ledare
PUBLICERAD:
Lägenheter i miljonprogrammet får en ansiktslyftning på ytan, med höjda hyror och ”renovräkningar” som följd.
Foto: Janerik Henriksson/TT
FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948 slår fast att en bostad är en mänsklig rättighet, en förutsättning för ett anständigt liv. Leilani Fahra, FN:s speciella rapportör för bostadsfrågor, kämpar för att folk ska ha en bostad som de har råd att bo i.

Dokumentärfilmaren Fredrik Gertten har följt henne i filmen Push som beskriver den absurda bostadsmarknaden i världens storstäder. Filmen finns just nu på Svt Play. Se den gärna.

Fahra bor själv med sin familj i Toronto, en stad där bostadspriserna gått upp med 425 procent på 30 år, allt medan lönerna under samma tid stigit med 133 procent.

Vem har råd att bo i de attraktiva städerna, där gentrifiering, dyra nybyggen och lyxrenoveringar dominerar? Lokala butiker och kaféer slås ut när globala kedjor som Starbucks drar in.

Bostäder har blivit en handelsvara för globala riskkapitalbolag. Amerikanska jätten Blackstone utnyttjade finanskrisen 2008 och köpte 50 000 fastigheter billigt efter att lånemarknaden kraschade. Staten tog bankernas parti, inte låntagarnas.

Sedan 2014 finns Blackstone även i Sverige. Bolaget är numera största privata fastighetsägaren i svenska förorter efter stora uppköp, bland annat efter övertagandet av 21 000 lägenheter i Stockholmsregionen.

Affärsmodellen är enkel. De gör renoveringar på ytan som höjer hyran och värdet kraftigt, men byter inte stommar och renoverar från grunden. För hyresgäster med små marginaler kan det sluta med en ”renovräkning”, de har inte råd att bo kvar.

För de vinstmaximerande riskkapitalbolagen är människorna oväsentliga, det är fastigheterna som är hårdvalutan. Fastigheter i till exempel Londons finaste kvarter gapar därför tomma. De är en tillgång även utan hyresgäster.

Ilskan växer bland dem som blir vräkta. Irritationen och oron stiger även bland politiker som ser faran växa i sina städer. Leilani Fahra har startat en motståndsrörelse som kallas ”The Shift”, Skiftet.

Barcelonas borgmästare Ada Colau har fått nog av hur husspekulationer, gentrifiering och storkapital tvingar folk att flytta från staden. Berlins borgmästare Michael Müller har också tröttnat. Staden säljer inte mer mark, utan har börjat köpa tillbaka den.

Det är naturligtvis rätt väg att gå. De lokala politikerna måste ta tillbaka makten över sin egen stad. Borgmästare i 35 städer har skrivit under kravet på att göra bostäder mer tillgängliga för alla. Malmös kommunalråd Katrin Stjernfeldt Jammeh (S) blev pionjär i Sverige i mars i fjol.

I Stockholm har 50 000 allmännyttiga lägenheter sålts ut på tio år. Hur länge ska riskkapitalbolagen få fortsätta härja fritt i landets största stad? Det borde vara slut på ”business as usual”, som skapar alldeles för många förlorare och som ökar bolagens rikedom ännu mer.

Det absurda är att pensionsfonder är stora ägare i riskkapitalbolagen i bostadsbranschen. Löntagarnas sparade pensionspengar används alltså på ett sådant sätt att resultatet kan bli att deras bostäder blir så dyra att de inte kan bo kvar.

Detta är en ledarartikel som uttrycker Värmlands Folkblads politiska linje, vilken delar arbetarrörelsens värderingar och är oberoende socialdemokratisk.