Att nästan förlora sin bebis

Åsikter
PUBLICERAD:
Foto: Peter Bäcker
Nej, ska jag först säga, inte en riktig bebis utan min älskade femåriga hårboll Daisy – en norsk skogskatt.

För drygt två veckor sedan hade jag hunnit lämna hemmet på Råtorp och begett mig ned till centrum där vår redaktion håller till. Jag kollade sedvanligt ned på mobiltelefon och noterade att jag hade missat både sms och samtal från okänd avsändare. Gick in på appen Facebook och hade även där ett missat meddelande. Personen som skrev hade kört på Daisy. "Hon lever men är skadad".

Jag blev alldeles kall, vände på klacken och rusade hem igen. Hon satt vid balkongen, tilltufsad och illa skadad. Bar försiktigt upp henne i famnen och körde lite för fort kanske till veterinären på andra sidan bron. De gav henne fantastisk vård med röntgen, smärtstillande och allt. Jag var med några timmar innan jag satte mig gråtandes på redaktionen för att försöka jobba lite. De sa att jag borde överväga avlivning och det smärtade.

Men när jag trodde att hoppet var ute så visade det sig att en operation kunde rädda livet på min lilla. Det skulle kosta saftiga pengar, trots försäkring, men det fick det vara värt. Pengar kommer det alltid att komma in nya, men en ny, dreglande Daisy – det skulle jag aldrig hitta igen.

Så efter ett par rundor till Strömsholm, operationer, röntgen och allt därtill så kommer hon mot alla odds att bli helt återställd igen om ett par veckor.

Och matte kan inte göra annat än att jubla högt.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.