Matematikens ärorika historia

Debatt
PUBLICERAD:
Abelmonumentet i Slottsparken i Oslo, ett monument över matematikern Niels Henrik Abel.
Foto: Morten Holm
När jag på 60-talet utbildade mig till matematiklärare, fick jag nästan ingenting alls veta om mitt ämnes vittförgrenade rotsystem. Mer än 2000-åriga storheter som Arkimedes, Euklides och Pythagoras kände jag givetvis till, men det var i stort sett allt. Så fortsatte det i halvtannat decennium. Ja, mina första 30 terminer i (på, under, över men vanligen framför) katedern förflöt utan att jag hade den ringaste aning om matematikens ärorika och ofta svindlande historia.

Tills jag en dag mötte Lassie. Hon var både fysiker, matematiker, skönlitterär författare och drömmare, kom från en högreståndsfamilj i nuvarande Vitryssland ett fåtal mil från polska gränsen, skrev sig Sofya Vasiljevna Kovalevskaya men blev, här på svensk botten, rätt och slätt Sonja Kovalevsky (1850–91). Allt började med att poeten Folke Isaksson vänskapsfullt skänkte mig en av hennes romaner ”om det ryska livet”, något som obetydligt senare ledde till att jag läste allt jag kom över av och om Kovalevsky.

Sedan fortsatte det i åratal på den inslagna vägen. Utan att överdriva kan man säga att jag skolade mig till ”matematisk personhistoriker” i det lilla formatet och efterhand samlade på mig hela bataljoner av deciderade favoriter. Tre av dem står mitt hjärta väldigt nära och fyller mig både med djupaste sympati och lika djup förstämning.

Prästsonen Niels Henrik Abel (1802–29) ifrån Kristiansands biskopsstift i Sydnorge är en av de tre. Abel var en sann naturbegåvning men fattig som en kyrkråtta i ett land, som för tvåhundra år sedan var om möjligt än fattigare. När han på sommaren 1821 tog farväl av katedralskolan i det Oslo som fortfarande hette Kristiania fick han det sällsynta slutbetyget ”1 med slange” i både aritmetik och geometri och var redan vid 1820-talets mitt – bara 23 år gammal – världsledande. Han presenterade sig aldrig som något annat än matematiker, låt vara att astronomi, schack och teater också intresserade honom.

Abel har kallats ”en människa bland människor”. Han framställs genomgående som försynt, tjänstvillig, vänfast och ödmjuk, fri från manér och all slags förkonstling, ordhållig och anspråkslös. Oftast barnsligt lekfull kunde han emellanåt bli tystlåten, svåråtkomlig och inåtvänd; framtidsutsikterna oroade honom samt och synnerligen. Skulle den åtråvärda professuren vid universitetet i Berlin någonsin bli hans?

Under en stipendieresa i Europa ådrog sig Abel lungtuberkulos. Han var då redan förlovad med en viss Christine Kemp, bättre känd som ”Crelly” från Köpenhamn, men all sand höll obönhörligen på att rinna ut i det abelska timglaset.

På dödsbädden sände han bud efter en av sina vänner, geologen Mathias Keilhau – som har en fjälltopp i Jotunheimen uppkallad efter sig – och bad honom dra försorg om fästmön. Ordern följdes av handling. Keilhau tog ”Crelly” till äkta och levde samman med henne i trettio år, tills döden skilde dem åt. Den 6 april 1829 insomnade Abel för gott. Två dygn senare anlände ett brev som tillkännagav att professuren i matematik vid Berlin-universitetet efter beslut i laga ordning äntligen var hans …

Vid bara 18 års ålder tvingades Sonja Kovalevsky ingå ett skenäktenskap för att i sin egenskap av kvinna få chansen att studera utomlands. Temporärt slog hon ner bopålarna i metropolen Heidelberg, där hon läste matematik och fysik för notabiliteter som Leo Koenigsberger och Gustav Kirchhoff, men unga fru Kovalevsky siktade mot både månen, planeterna och de klarast lysande stjärnorna och reste inom kort vidare till matematikens högborg i Berlin. Emellertid fanns ett problem: universitetsportarna i det tyska residenset uppläts enbart för man, och den nyanländas könstillhörighet var av annan beskaffenhet.

Men Sonja fann på råd. Djärv och oförvägen uppsökte hon, ännu bara 20-årig, dåtidens kanske främste matematiska auktoritet, professor Karl W T Weierstrass (1815–97), i dennes hem och anhöll, vördsamt, om att få privatlektioner. Weierstrass tillstyrkte efter att ha förvissat sig om besökarens kvalifikationer. Jag utesluter inte att herr professorn, som var notorisk ungkarl, på goda grunder lät sig charmas av sin objudna gäst, men i alla händelser kom han att undervisa henne gratis varje söndag i fyra års tid med bara korta uppehåll – vilket jag själv ser som ett av hela vetenskapshistoriens mest vederkvickande och uppbyggliga kapitel. Mästaren och hans obrottsligt lojala discipel! Som den ambitiösa student hon var, avlade Kovalevsky filosofie doktorsexamen med högsta betyg år 1874 genom att vid det ”kvinnovänliga universitetet” i Göttingen lägga fram tre avhandlingar samtidigt, därav en om planeten Saturnus ringar.

Den 28 juni 1883 anlände Sonja Kovalevsky till Sverige och Stockholm, där hon kom att arbeta i åtta år som professor i högre matematisk analys och fysik till sin förtidiga död i lungsäcksinflammation vid 41 – men det är en helt annan historia. Att ett av bergen på månens baksida råkar heta Kovalevskaya och är uppkallat efter Sonja är dessutom en tredje historia.

Vid 07-tiden på morgonen den 30 maj 1832 sköts fängelsekunden, orosstiftaren och julirevolutionären Évariste Galois (1811–32) till döds genom inälvorna i en pistolduell på 25 stegs avstånd i en skogsglänta i Paris utkanter. Nästan 3000 republikaner gav honom en sista hyllning under begravningsritualerna på Södra kyrkogården. Blott ett fåtal av dessa 3000 sägs ha känt till att Galois inte bara var nationalgardist, samhällsfiende och given medlem av aktionsgruppen Folkets vänner; han var även mannen bakom den s k gruppteorin och ett av matematikhistoriens största genier sedan Arkimedes.

Nu avled han på ”ärans fält”, 20 år, sju månader och sex dagar gammal, i en duell om en 17-årig officers-dotters gunst. En meningslös död på gränsen till rena vansinnet och en oersättlig förlust kunde därmed bokföras vid ett och samma tillfälle.

De som menar att Evariste G var en eldfängd desperado och rättshaverist har onekligen en poäng. Men ingenting av detta hindrar mig ett ögonblick från att uppskatta hans naivitet och troskyldighet eller, än mindre, hans principfasthet och upprorsanda. Lika högt värdesätter jag Abels ädelmod och Kovalevskys frihetslängtan – och de bådas oböjliga viljestyrka. Människor stöps lyckligtvis inte i en enda form. Vissa avviker och går sina egna vägar utan att ta notis om de rösade lederna.

Sådana människor förtjänar vår tacksamhet. Själv ägnar jag mig inte åt idol- eller hjältedyrkan men ser med ogrumlad glädje på de tre gestalter – förebilder eller ej – vilkas miniporträtt jag har tecknat ovan.

Mats Parner

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.