Green Day - Skjuter mer från skrevet än huvudet

Skivor
PUBLICERAD:
Green Day.
Foto: Jordan Strauss
"Billie Joe Armstrong kastar sig handlöst mellan rockhistoriens förgreningar."

Rock

Green Day

Father of all motherfuckers
(Warner)

Det låter som något jag har hört förut, men inte nödvändigtvis från Green Day. Billie Joe Armstrong kastar sig handlöst mellan rockhistoriens förgreningar, tänkte nästan beskriva honom som en modern Paul McCartney, om inte Paul McCartney fortfarande varit så modern.

Titelspåret rivstartar med vassa riffs och nog har väl Armstrong referenslyssnat på våra egna The Hives när han suttit i skrivarlyan, och sedan ännu mer på den efterföljande ”Fire, ready, aim”. Men det stör inte, för hela albumets premiss är att låna friskt men att presentera en förvånansvärd bredd. Rätt vad det är lämnar de garaget för att kasta in den glammigare ”Oh yeah”. (Om någon kan påminna mig om vilken låt de lånat hooken från, vänligen kontakta tidningen!).

Green Day lämnar i år ifrån sig de politiskt laddade ambitionerna som inleddes med storsuccén ”American Idiot” från 2004. Och det känns klokt att dyka ner i något som skjuter mer från skrevet än huvudet den här gången, för det känns stilens ursprung troget och kastar ingen skugga på stjärnstatusen.

De har också anlitat Butch Walker som ny producent, som bland en myriad av storsäljare suttit bakom rattarna på två Weezer-album. Jag säger inte att det är därför som ”I was a teenage teenager” sömlöst gifter sig med låtarna från Weezers blåa debut. Men varför inte?

Och bland albumspåren, där få hinner bryta treminutersstrecket, bland spagettisurf (”Take the money and crawl”) och ’58-rock n’ roll (”Stab you in the heart”), vill jag nämna två dängor som når utanför det ögonblickliga referensbläddrandet. ”Junkies on a high” är tungt gungande och glittrande, med moderna elektroniska trådar insydda i lädret. Trots ett lågt tempo börjar vattnet bubbla.

Även ”Meet me on the roof” är riktigt grym och dansant, med stötigt beat, en fin melodi och vågar jag säga glatt humör? ”Father of all motherfuckers” kommer inte axla sig fram till ”Dookie” eller ”American idiot”, men är en frisk fläkt som kommer att lätta upp låtlistorna på konserterna framöver.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.