Pet Shop Boys - Alldeles ljuvligt i sin enkelhet

Skivor
PUBLICERAD:
Pet Shop Boys.
Foto: Phil Fisk/Pressbild
"Det är enastående hur de lyckats hålla sig framgångsrika genom trender och decennier med ett sånt distinkt grundljud, ytterligare ett bevis på att de trots mainstreamstämpeln är ganska unika i världen."

Pop

Pet Shop Boys

Hotspot
(X2/Kobalt)

Det finns grupper som slår knut på sig själva för att hitta rätt sound. Och så finns det de som är själva definitionen av stilen de representerar. Det kan inte ha dröjt lång tid efter Pet Shop Boys första steg i London 1981 innan de lärde sig en formel lika effektiv som svårbemästrad.

Debuten ”Please” har hunnit bli drygt 35 år gammal nu och egentligen borde väl alla varningsklockor ringa när morfar och farfar ska hjälpas upp på klubbscenen, men så bra och tidlöst de gör det. Och när man skummar lite på ytan ser man att Neil Tennant och Chris Lowe hela tiden sedan första skivan fram till nu hamrat ut nya plattor med bara några års mellanrum.

Det är enastående hur de lyckats hålla sig framgångsrika genom trender och decennier med ett sånt distinkt grundljud, ytterligare ett bevis på att de trots mainstreamstämpeln är ganska unika i världen.

Och fjortonde given ”Hotspot” är ljuvlig i sin enkelhet, med låtar man lika gärna vill lyssna på i hemmets lugna vrå som under blinkande ljus i en lokal sent på natten. ”You are the one” inleds med fågelkvitter och Spiritualized-synth innan världen svämmar över av Neil Tennants karaktäristiskt överdrömska röst. Det är vackert, smart och ordrikt; klassiskt Pet Shop Boys.

Samtidigt är det självklart att duon inte hade överlevt utan några som helst antenner mot samtiden. ”Hoping for a miracle” må rida på en saftig melodi som hämtad från genombrottstiden, men balanseras upp av uppklippta beats och autotuner.

Men mest flyter skivan liksom bara på, det skulle så lätt kunna bli enahanda, men man vill sannerligen åt honungen som erbjuds. Vän av britpop lär också glädjas med mig när Suedeavhopparen Bernard Butler står för gitarrstrummandet i inledningen av näst sista låten ”Burning the heather”. Med en refräng som förmodat omedvetet men väldigt underhållande tangerar flertalet toner från Staffan Hellstrands ”Lilla fågel blå”.

Då är det så klart bra. Den kryper iväg med himmelsfärgade toner och bomullsinlindad melankoli över tiden som passerar.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.