Konsten att låtsas som ingenting

Krönikor
PUBLICERAD:
Det är inte okej att smygtitta på ett avsnitt eller två, eller fyra, av en serie – till exempel Stranger Things säsong 2 – som en ser tillsammans med någon av betydelse.
Det börjar krypa i kroppen på mig och det enda jag kan tänka på är vad som ska hända i nästa avsnitt av serien vi just nu följer, jag och min Olof. Varför är han tvungen att vara borta just nu, mitt i säsong 2 av Stranger Things? Nu, när det är som mest spännande.

Barnen ligger nedbäddade i sina sängar, disken är bortplockad, tvätten är vikt och gympapåsar packade. Svisch, svisch, allt är klart och klockan är bara halv tio. Jaha, och vad ska jag göra nu, helt själv, resten av kvällen?

Nämen titta, där ligger ju fjärrkontrollen. Det hade varit perfekt för ett avsnitt nu. Jag kanske kan smygtitta, bara lite… på ett enda litet avsnitt utan att säga något… Det är väl inget som Olof behöver få veta. Jag kan ju bara låtsas som ingenting och se om avsnittet sen, tillsammans med honom. Nej, det går inte. Eller?

Jag kryper upp i soffhörnet och sätter på teven. Just det, hade inte jag köpt en burk Ben & Jerry´s Peanut Butter Cup till barnen? Ut i köket och sticker in näsan i frysen. Jodå, här är den, perfekt! Smyger försiktigt förbi barnens rum och sätter mig till rätta igen i soffhörnet, går in på vårt konto och där ligger nästa avsnitt, redo och bara väntar på att jag skall trycka på play. Men vänta nu, Olof kommer ju se att jag smygtittat, snabbt går jag in på äldsta dotterns konto istället. Jag är väl inte dum heller!

Nästa morgon när jag vaknar kan jag, utan att själv förstå hur det har gått till, konstatera att jag inte bara smygtittat på ett avsnitt utan fyra (!) och somnat med den tomma glassförpackningen i knät. Och i samma sekund inser jag, att jag har tittat klart på HELA säsongen (och slevat i mig Doris lördagsgodis i bara farten). Nu drabbas jag av svåra samvetskval. Ska jag säga något till Olof eller ska jag låtsas som ingenting? Jag kan ju ”låtsashoppatill” när Demogorgon dyker upp. Eller så kan jag ju ”låtsassova”. Att jag somnar när vi ser på serier är snarare regel än undantag, så det kommer han inte ens reagera på.

Tankarna far åt alla håll. Hur kan jag lägga fram detta så skonsamt som möjligt för Olof?

Skammen rusar genom mig, sköljer över mig och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Åh, vad jag känner igen den där känslan av att en gjort något en inte får eller när det inte blev precis som en tänkte sig.

Under min uppväxt har jag gjort sönder ett tiotal tumstockar och tappat bort minst fem sekatörer. Till min pappas stora förfäran. Det bästa jag visste när jag var liten var att ta med mig pappas sekatör ut i skogen och klippa av kvistar och grenar (eller något annat som gick att klippa isär) men jag lyckades sällan få med mig den hem igen. Det var som att den bara försvann bland allt sönderklippt där ute i skogen. Och varje gång min pappa skulle ha sin sekatör, hörde jag honom ropa; ”Sofia, har du sett min sekatör?” med en röst som egentligen sa: ”Jag vet att det är du som har tagit den men jag låtsas att det inte har hänt förut och låter dig ta ansvar för vad du gjort och vara den som berättar för mig att du tappat bort den…IGEN!”

Detsamma gällde pappas tumstockar. Jag vet inte vad det är men det går ju liksom inte att vika ihop en tumstock på samma sätt som en viker ut den, utan att den går av. Det går bara inte!

”Sofia, har du 'råkat' bryta sönder min nya tumstock?". Pappa kommer in i köket med tumstocken i två delar. Han tittar på mig med en blick som säger, ”jag vet att det är du MEN jag ställer frågan för att ge dig chansen att vara den som berättar för mig att det är du som gjort sönder min tumstock…IGEN!”

Och nu sitter jag här i köket med mitt morgonkaffe fylld av skuld och skam över mitt brott. Det är INTE okej att smygtitta på ett avsnitt eller två, eller fyra… av en serie som en ser tillsammans med någon av betydelse. Precis som att du lämnar tillbaka sekatören på samma plats du tog den och att tumstocken ska vara hel. Och om du ändå lyckas bryta denna tysta överenskommelse, ta då konsekvenserna för vad du gjort eller låtsas som ingenting.

Jag tar fram mobilen, dricker upp sista kaffeslurken, stoppar in en snus och messar:

"Förlåt… jag kunde inte hålla mig… har sett klart säsong 2".

Det tar tre sekunder, sedan plingar det till i mobilen:

"VA????????? Skulle vi inte se den tillsammans?".

Och fortsättningsvis lovar jag att bara se kostymdrama eller riktiga tårdrypare när jag är ensam hemma, som jag vet att Olof ändå inte vill se. Alternativt, att jag aldrig mer erkänner utan låtsas som ingenting.

Sofia Wretling

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.