Följ med på en undersköterskas dag

Insändare
PUBLICERAD:
Skribenten svimmade nästan efter ett helgpass och önskar att chefer och politiker kunde följa med undersköterskorna under några dagar, kvällar och nätter.
Foto: Fredrik Sandberg/TT
Jag önskar att chefer och politiker kunde följa med oss undersköterskor under några dagar, kvällar och nätter. Jag önskar mig ett huvud till eller två, fler händer och pigga raska ben. Det kommer snart inte finnas någon som orkar arbeta som undersköterska med långa och delade pass, täta helger, låg lön och för få kollegor.

Gå hem halv tio på kvällen och vara tillbaka 6.45, glad och utsövd.

Det går ju fasen att somna på en grisblink när man sprungit i många timmar, tröstat och torkat, klapp på kinden, kramat och stopp i handfatet, våta byxor och all nyponsoppa på golvet. Oj, en liten gumma på golvet och kånk och lyft och akta lilla benet, fel tant i fel rum, locka och pocka, du har en egen säng lilla vän. Var är barnen? Var är mamma? Var är jag? Hur ska jag komma hem? Går det några bussar?

Samma fråga varannan minut. Får vi ingen mat i dag? Tio minuter efter middagen. Där hällde lilla tanten saften i blomkrukan och resten i knäet. Tvättmaskinerna går varma. Vi bäddar och plockar, tömmer sopor och ännu mer sopor. Hämtar ved och tvätt, kånkar kartonger både ut och in, någon behöver bli omplåstrad, någon vill hålla handen, kan vi sjunga en stump? Och min kollega hon sjunger och sjunger och hos tanterna sitter texten, ibland långt in, men plötsligt så sjunger alla och snart är varenda öga fuktigt, drömmer tanterna tillbaka till ungdomen för en stund, de kanske är 20, kanske 25, vi har en fin stund.

Dagen rullar på med toalettbesök och blöjbyten gånger hundra, i säng för att vila en stund, ur säng, det kändes för ensamt. Upp och ner och fram och tillbaka, kaffestunderna är heliga, det trevligaste för alla våra tanter och farbröder. Hinner vi så bakar vi, bullar och sockerkaka, anhöriga står i dörren på de mest konstiga tider, från tidig morgon till mitt i natten och frågar och tycker, ditt och datt och allt mellan himmel och jord, men får vi verkligen ingen mat i dag? Hur ska jag komma upp på vinden och hur ska jag komma ner i källaren?

Sänglarmet går och kollegan är på möte, jag hos lilla farbror, ännu inte klar, se här, raka lilla hakan, sitt på stolen, jag kommer strax, in till grannen som tror att hon kan gå, oj, så snabb, redan uppe, här sitt i rullstolen här, vi slänger sjalen över axlarna, ut i köket hämta morgongröten, du till lilla farbror får följa med, balanserar rullstol och tallrik och öppnar och stänger dörrar med foten, en bläckfisk jag borde vara.

Vi delar mediciner än hit, än dit, på olika klockslag och på olika vis, vi spelar teater från morgon till kväll, är på ett vis hos lilla tanten si och på ett annat vis hos lilla tant eller farbror så, vi vet vad som fungerar men ibland fungerar inte ens det. Inte ens om man plockar fram sina dolda Dramatentalanger. Vi vänder oss ut och in men nej, i dag vill jag inte. Beställer mat, material och dokumenterar dagar, kvällar och nätter i ända, tar emot varor, fördelar, organiserar och springer på möten, dokumenterar ännu mer, någon vill hem nu, någon annan letar efter barnen för de var ju här alldeles nyss och går det verkligen inga bussar i kväll? Signerar, kvitterar, dokumenterar och rapporterar till nästa pass.

I morgon börjar vi om igen.

Kanske inte konstigt att jag närapå svimmade i affären efter jobbet och mitt avslutade helgpass på fyra dagar?

Trots att jag är trött intill gränsen så är det just mina boende som får mig att orka. När man varit ledig ett par dagar och möts i korridoren av en kram eller ett I love jooooo! Det värmer ändå in i hjärtat! Åh, vad glad jag blir att se dig!

Undersköterska Karlstad kommun

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.