Debatt: Odemokratisk exploatering av Skutberget

Debatt
PUBLICERAD:
Skutberget har varit allmänhetens centrumnära friluftsområde vid Vänerstranden sedan 1940-talet. Området klassas som riksintresse och rymmer höga naturvärden, fornlämningar och en skyddad kulturmiljö.
Foto: Peter Bäcker
Kommunpolitiker i Sverige jobbar hårt på att sälja in sina regioner som spännande och tillväxtskapande urbana miljöer, attraktiva för både investerare och konsumenter. Då kan man bli en globaliseringens vinnare. I ljuset av sådana fagra löften väger allemansrätt och strandskydd lätt.

Detta blev tydligt när Karlstads kommun i december 2019 fattade det slutgiltiga beslutet om att upplåta en del av friluftsområdet Skutberget till Muminvärlden, en privatägd kommersiell temapark. Skutberget har varit allmänhetens centrumnära friluftsområde vid Vänerstranden sedan 1940-talet och dess motionsspår korades 2017 till Sveriges finaste. Området klassas som riksintresse och rymmer höga naturvärden, fornlämningar och en skyddad kulturmiljö. Men ”en såpass intressant investering måste gå att lösa”, som vice ordförande i stadsbyggnadsnämnden uttryckte det apropå problem med strandskydd och negativ folkopinion (NWT 26/5 -17).

Historien om temaparken reser frågor om hur långt den så kallade tillväxtregimen, som statsvetare menar blir vanligare i svenska kommuner, kan gå inom kommunpolitiken utan att demokratin sätts på undantag. Tillväxtregimens politiker har generellt ofta nära band till näringslivet och en förkärlek för att delegera viktiga ärenden till managementkonsulter som bereder idéer i skymundan av offentlighetsprincipen – innan de presenteras som faktum inför allmänheten. I Karlstad visade sig detta inte minst i samband med försäljningen av Stadshuset som blev föremål för SVT:s Uppdrag granskning (UG 15/1 -20), och kan även exemplifieras med att kommunstyrelsens (KS) ordförande samtidigt sitter i styrgruppen för Business Värmland, som lockade Muminföretaget till Karlstad från början (NWT 24/4 -19). Symptomatiskt har en politiker sagt att det politiska ”maskineriet” i temaparksfrågan måste få ha sin gång – motståndarna kan protestera bäst de vill (VF 16/7 -19).

Ett Muminland på Skutberget har blivit ”årtiondets mest debatterade fråga” – om inte ”det mest omtalade projektet i Karlstads historia” (VF 18/12 -19, 2/1 -20) – och har rört alltifrån miljöaspekter till arbetstillfällen. Men debatten både börjar och slutar med demokratin. För i vilken utsträckning kan folkvalda politiker fatta beslut som går emot folkviljan? I en representativ demokrati får man ibland acceptera impopulära beslut som rättfärdigas långsiktigt med hänsyn till helheten. Samtidigt ger inte en valvinst ombuden en fullmakt att göra vad som helst. Det skulle vara som ett auktoritärt presidentstyre baserat på dekret och undantagstillstånd.

Opinionsundersökningarna

Under omröstningen i fullmäktige anfördes ja-sidan av en moderatpolitiker som dagen till ära iklätt sig en Mumintröja med det Trump-inspirerade slagordet ”Make Skutberget Great Again”. Men blinkningen till Trump är inte det enda tecknet på en förskjutning av politiken. Även den karakteristiska faktaresistensen känns igen. Tre av varandra oberoende opinionsundersökningar 2018–19, till nej-sidans kraftiga favör, har alla avfärdats ungefär likadant. Vice KS-ordföranden kommenterade tidigt den negativa opinionen med den lätt sarkastiska frågan ”hur många är många?” och spekulerade i att det kanske finns en tyst folkmajoritet för en Muminpark på 90 procent (NWT 28/12 -17). Trots att undersökningarna har utförts av välrenommerade opinionsinstitut, är statistiskt säkerställda och har validerats av extern expertis, så försökte KS-ordf. så tvivel om opinionsundersökningar generellt och antydde att det var för låg svarsfrekvens (VF 18/12 -19). Aldrig så välgjorda opinionsundersökningar tycks inte kunna uttrycka den ”sanna” folkmajoriteten, eller så har medborgarna duperats av nej-sidans falska skrämselpropaganda (VF 11/6 -18; SVT 11/6 -18).

Valmandatet

Det brukar framhållas att det är medborgarna som röstat fram politiker som är positiva till den kommersiella exploateringen. Men då får man beakta att de drivande politikerna har navigerat sig igenom den demokratiska processen baklänges. De förtroendevalda krattade manegen för Muminvärlden 2016–17 utan att ha eftersökt något demokratiskt ”förtroende” för detta. Trots en löpeld av insändare, en kritisk Facebookgrupp som närmade sig 10 000 medlemmar och en nybildad förening som snabbt blev Karlstads näst största, ingick kommunen en skriftlig avsiktsförklaring med Muminföretaget hösten 2017. Inte heller det fortsatta samarbetet 2017–18 skedde med något val i ryggen och dessutom i strid med två negativa opinionsundersökningar, en av de största demonstrationerna i Karlstads historia och en protestlista med drygt 10 000 underskrifter.

I ett försök att vända opinionen och skapa legitimitet i efterhand för den redan inslagna linjen beställde kommunen tidigt ett skräddarsytt beslutsunderlag, som var så vinklat och hafsigt att det i förhållande till arvodet kan betraktas som ett bedrägeri (VF 22/1 -18). Kommunen anlitade därefter, utan adekvat redovisning, dyra arkitekt- och kommunikationsbyråer för att sälja in projektet (VF 9/5, 10/10 -19), vilket möjligen inte bara bröt mot lagen om offentlig upphandling utan även mot förbudet för det offentliga att gynna enskild näringsidkare (VF 13/5 -19, 4/1 -20). Som kronan på verket utvecklade kommunen den nya detaljplanen för Skutberget – förmodligen den mest kontroversiella i Karlstads historia.

Alla dessa beslut och viljeyttringar skedde utan mandat från medborgarna eller väljarna, om ens från de egna partimedlemmarna. Istället för att aktivt söka sådant stöd har man främst vänt sig till sitt eget nätverk inom ”tillväxtregimen”, ledningen i angränsande kommuner eller organisationer för tillväxt och besöksnäring (VF 28/12 -17). Så skapade man uppifrån en bild av demokratisk enhällighet. Ett ”folkstyre” utan ”folk” är dock en falsk ekvation.

När kommunfullmäktige 2019 fattade det slutgiltiga beslutet hade frågan i alla fall passerat valet 2018. Men om man bortser från att de flesta partier i valet stödde temaparken så hade S, det största partiet, inte förankrat ställningstagandet internt bland sina medlemmar. De hade dessutom en policy under valrörelsen att undvika Muminfrågan, och det var då som alla partier som var positiva till en kommersiell exploatering av Skutberget började med sin bojkott av riksmedia. SVT-programmet ”Sverige!” fick i valrörelsens slutskede kalla handen från de ansvariga politikerna och tjänstemännen i kommunen. Mönstret upprepades ett år senare när inte en enda av ja-sidans politiker tackade ja till att medverka i debattprogrammet Opinion.

För att den representativa demokratin inte ska vara en kuliss är det en självklarhet att de folkvalda ska kunna förklara och försvara sina beslut inför journalisternas frågor.

Medborgardialogen

Kommunstyrelsen hade måhända inte medvind i opinionen men den gjorde en stor sak av att den istället anordnat en ”medborgardialog” om Skutbergets framtid hösten 2017. Härmed påstod den sig ha skapat det demokratiska underlag som behövdes för att gå vidare med avsiktsförklaringen med Muminvärlden (NWT 17/10 -17). Problemet var bara att dialogen inte gav sådant stöd. Medborgarna hade möjlighet att fylla i en enkät på kommunens hemsida – under förutsättning att de inte nämnde Muminvärlden, eller dess anvisade område (NWT 2/7 -18). Samma premiss gällde i diskussionen med skolor och föreningar. Kommentarer om den planerade kommersialiseringen var kommunen uttryckligen inte intresserad av.

I november följde ”informationsträffar” men åsikter från närvarande medborgare varken sammanställdes eller användes i den vidare planeringen. Och lusten att beakta Karlstadsbornas återkoppling verkar ha varit begränsad. Kommunstyrelsen beklagade sig över medborgarnas samtalston (NWT 28/12 -17) och andra politiker avfärdade kritikerna som ”gnällspikar”, ”hindrare av utveckling”, ”ett fåtal individer som hörs mycket”, människor med ”hög medelålder” eller till och med jämförde dem med ”nazister” (SVT 5/5 -17; NWT 28/12 -17, 2/12 -17; VF 17/7 -17).

Något liknande gällde redogörelsen av samrådet kring detaljplan/program, som hade fått rekordmånga yttranden: ”Kommunen instämmer i synpunkten att debatten, på det sätt den förts i Karlstad, kan påverka etableringsviljan i Karlstad negativt, vilket i förlängningen skulle kunna påverka såväl skatteintäkter som framtida möjligheter till…jobb för karlstadborna” (Dnr KS-2017-238). Ett sådant uttalande kan tolkas som att makthavarna har en nedlåtande syn på medborgarna, vilka saknar rätt kompetens att yttra sig när internationella investerare knackar på dörren. Med anledning av UG:s skildring av den bristande offentligheten i samband med Stadshusaffären kan frågan ställas om detta är satt i system. Hur långt kan tillväxtregimen gå innan demokratin blir en teknokrati, ett styre där ”experter” alltid vet bättre än medborgarna?

Tidigare beslut

I en demokrati handlar det inte bara om att de valda representanterna ska följa lagarna, förankra sin politik i allmänna val eller föra en dialog med medborgarna. De måste också hedra tidigare ingångna avtal och beslut. Det sista betyder inte att framtiden är huggen i sten men det är direkt odemokratiskt om man kör över tidigare överenskommelser utan motivering.

I Skutbergsdebatten har politikerna och Muminföretaget ofta hävdat att etableringen av en temapark av Muminvärldens typ endast är en följd av de många principbeslut som fattats sedan länge. De medborgare som är emot en temapark på Skutberget är därför inkonsekventa, ”anti-Mumin” eller okunniga om den demokratiska processen (NWT 27/10 -17, 30/1, 9/2 -18; DN 3/1 -20). I tidigare politiska beslut sedan 2007 samt i efterföljande översiktsplan, planprogram och handlingsprogram fastslås emellertid att området inte får privatiseras eller begränsas avseende tillgång på stränder och natur, att en eventuell framtida anläggning ska ha öppet året runt, ha en stark Värmlandsanknytning och vara inriktad på hälso- och friskvård. Dessutom skulle den senare endast uppta 3–6 hektar och vara lokaliserad långt ifrån strandområdet. Den förestående exploateringen (på drygt 26 ha) bryter mot allt detta.

Att anlägga en nöjespark vid strandlinjen bryter mot tidigare principbeslut, inklusive det allra första, det muntliga köpeavtalet från 1944. Marken såldes då till Karlstads kommun för en symbolisk peng av änkan Axeline Carlborg – på villkor att staden skulle förverkliga Anders Forssells dröm om ett natur- och friluftsområde tillgängligt för alla, som också var hennes framlidne mans sista vilja.

Kristian Petrov, docent idéhistoria

Aida Alvinius, docent ledarskap

Mikael Baaz, professor juridik, docent statsvetenskap

Ann Bergman, professor arbetsvetenskap

Nina Christenson, fil.dr biologididaktik

Maria Eriksson Baaz, professor statsvetenskap

Per-Olof Fjällsby, fil.dr historia

Solveig Granath, professor emerita engelska

Lena Grip, fil.dr kulturgeografi

Håkan Gustafsson, professor juridik

Staffan Janson, professor emeritus folkhälsovetenskap

Mats Lundström, docent statsvetenskap

Patrik Möller, fil.dr idéhistoria

Ulla Rantakeisu, professor socialt arbete

Bengt Starrin, professor emeritus socialt arbete

Mekonnen Tesfahuney, professor kulturgeografi

Claes Wallenius, docent ledarskap

Michael Wherrity, fil.dr engelska

Johan Wijkmark, fil. dr engelska

Sofia Wijkmark, docent litteraturvetenskap

Peter Wikström, fil.dr engelska

Stefan Jerkeby, fil.dr sociologi

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.