• idag
    29 okt
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      2.2 mm
  • fredag
    30 okt
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      V
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    31 okt
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • söndag
    1 nov
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • måndag
    2 nov
    11°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm

Den stora utmaningen väntar

Krönikor
PUBLICERAD:
Krönikören Ismael Ataria ska bli pappa och gör sitt bästa för att undvika en alltför kletig ton i ämnet. Frågan är hur bra han lyckas?
Foto: Christine Olsson/TT
Jag ska bli pappa, känn på den, i maj anländer vår son till världen. Det är så stort att jag inte vet hur jag ska beskriva det.

Jag ska försöka undvika att anamma en allt för kletig ton i ämnet, många är de skribenter som vandrat rakt i fällan och stänkt med sin mest sentimentala pensel. Att skriva krönikor om kärleken till sitt ofödda barn rör sig farligt nära klyschans träskmark. Det är som att skriva vänsterpolitiska texter om Trump i ETC, det ser bra ut men till vilken nytta gör jag det? Att sätta en unge till världen är inget unikt. Det har gjorts miljoner gånger förut. Missförstå mig inte nu, så klart är jag både stolt och förväntansfull inför mitt stundande föräldraskap men varför ska jag tro att alla andra är intresserade av att se mitt barn? Jag kan själv bli trött av barnprat och familjebilder i mitt sociala flöde. Människor som i tid och otid ska proklamera sin avkommas förehavanden "Tett på ongen min! Nu suger ho på en legogubb! Nämen tett på hänn då!". Nej tack, jag har inget behov av att se ditt barns dreglande. Jag lovar er att jag INTE ska blir en förälder som hela tiden lägger ut bilder på mitt barn och tjatar hål i huvudet på er hur fantastisk han är, det ska jag bespara er!

Jag är den första att skriva under på att det går att leva ett lyckligt liv utan barn. Det innebär trots allt en massa meck med att bli förälder. Redan nu har jag lärt mig mer om barnvagnar, barnbeck, föräldrapeng och profylax än jag trodde mig vara kapabel till för ett halvår sedan. Att bli pappa kommer säkerligen göra mig både tröttare, gråare och äldre. Jag har sett hur föräldraskap tagit människor som en blöt handduk och vridit livskraften ur dem. Varför längtar jag efter det? Är inte det ett skolboksexempel på masochism? Men kanske har jag i dag blivit vuxen nog att förstå att det kommer vara värt det. Jag vet att jag kommer växa med uppgiften. Tillsammans med den förstörda nattsömnen, oron och kolikskriken kommer jag kanske känna mig mer komplett än någonsin?

Jag har sett nyblivna föräldrar vars blick fyllts med glittrande stolthet, många av mina vänner kändes både lyckligare och lugnare när de fick sitt barn. Likt nyfrälsta log de ömt mot mig och berättade att jag också en dag kommer känna som dem, då trodde jag inte en sekund på dem. Nu börjar jag inse att de har rätt. Jag längtar också efter att den stora kärleken ska dundra in i mig som ett mjukt godståg. Jag är nyfiken att få träffa den där lilla människan, han som växer i min sambos mage. På många sätt älskar jag honom redan, det är en ny känsla som jag förut inte trodde att jag vara kapabel att känna.

Kanske vi aldrig riktigt lär känna oss själva förrän vi blir föräldrar? Jag är medveten om att jag nu låter som en kristdemokrat men jag tror att barn fyller ut själen och tar sin självklara plats i oss, kärleken till mitt barn är kanske den utmaningen jag behöver för att verkligen nå djupet av min själ? Troligtvis kommer jag också sitta där om ett halvår och prata bebisspråk, nipprigt skaka leksaker framför mitt barn i hopp om att ett litet leende, för bebisskratt är knark för slitna småbarnsföräldrar. Kärleken till min son kommer göra mig lite löjlig. Till sist kommer kärleken få mig att instinktivt kliva ut på klippan som den berömda scenen i lejonkungen, hålla ut mitt barn och ropa "Titta här världen! Ser ni samma mirakel som jag ser? Titta på min son!". Kanske kommer jag känna en stolthet så stor att jag måste lägger ut varenda bild på vår mysiga vardag tillsammans och…öh...vänta lite nu, vad var det jag sa i början av texten..? Fan också!

Ismael Ataria

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.