Feministisk fundering inför 2020

Krönikor
PUBLICERAD:
Cecilia af Jochnick berättar om Pitcairn, en ö i Söderhavet som blev först i världen med att ge kvinnor rösträtt.
Faran verkar vara över för ett tredje världskrig så jag fortsätter väl att öva dragspel för en framtid som i veckan annars ibland känts obefintlig. Så både lokal och global har världen blivit för mig att vad USA:s president tar sig för direkt påverkar min vardag. Fast egentligen tänker jag inte så mycket på det eftersom det är mycket lite jag kan göra för att förändra sakernas tillstånd.

Det är lätt att bli rädd när man ständigt överöses av nyheter om aggressiva utspel och bombastiska ställningstaganden. Och jag, som levt i en tid utan internet, kan undra om jag haft samma domedagskänsla om jag inte varit med på Facebook. Det är inte där jag får nyheterna, de tar jag från ”gammelmedia”, oftast radion, men det är där jag hela tiden påminns om att alla är arga på i stort sett allting (om de inte delar kattklipp och självklara budskap typ ”fånga dagen”).

Det är i pålitlig media jag får veta att USA dödat general Qasim Soleimani med en drönarattack och då slutar jag spela dragspel en lång stund och håller andan. Detta kan väl aldrig Iran tolerera, det är klart de måste visa musklerna och då måste USA höja tonen och då... googlar jag runt efter klimatvänliga plastdunkar och funderar på vilka konserver jag kan stå ut med längst.

Sen avlossar Iran följdriktigt några missiler mot amerikanska militäranläggningar och jag hukar mig ytterligare... tills jag läser att iranierna med flit gjort så lite skada som möjligt.

Eh?

Sa de på iranska militärhögkvarteret: ”Kom igen grabbar, vi bombar lite försiktigt” Det vore skrattretande om det inte vore så otäckt för tydligen handlar det om att visa att man minsann inte låter sig hunsas men ändå göra det på ett sätt som Trump kan stå ut med.

Det är i det här läget feministen i mig vaknar för alltihop verkar väldigt grabbigt på något sätt. Mycket huffande och puffande och visa hur stark man är. Tror ni att det varit annorlunda om det varit kvinnor som bestämt?

I den kontexten vill jag berätta om Pitcairn, en ö i Söderhavet som blev först i världen med att ge kvinnor rösträtt, redan 1838 skrev den rätten in i konstitutionen.

Pingar det nu ”Bounty” i bakhuvudet är ni alldeles rätt, Pitcairn var den obebodda Söderhavsö som myteristerna på brittiska fartyget Bounty sökte sig till i förhoppning att undkomma rättvisan som skickat ut straffexpeditioner från England.

Det var alltså ett gäng myterister som medförde några tahitiska män som var tänkta att vara slavar och tahitiska kvinnor som skulle vara hustrur och föda barn.

Det gick inget vidare, eftersom man redan en gång gjort uppror mot auktoriteter så hade man svårt att hitta ett fungerande beslutssystem, våld och mord blev vardag och när en av myteristerna konstruerade en enkel hembränningsapparat blev det ur askan i elden (se upp Nordvärmland!). De tahitiska männen försökte befria sig genom att mörda britterna som svarade med att slå ihjäl alla tahitier. Och sen fortsatte de att slå ihjäl varandra och det ska medges att de fick god hjälp av sina hustrur vars största prioritering var att skydda barnen. Till slut fans bara en myterist kvar, John Adams.

Och då – när det alltså bara fanns kvinnor och barn kvar – blev Pitcairn en lugn och harmonisk ö där man strävade efter att skapa samhällsregler som värnade om rättvisa och sammanhållning. Inte av något allmänt godhetspatos utan för att man insåg att det skulle ge störst möjlighet för de egna barnen att överleva. Till kuriosan hör att ett av de grövsta brotten var att döda en katt, katten var nämligen ett värdefullt vapen i kampen mot mössen.

Det man inte klarade så bra var att försvara sig mot omvärlden, förbiseglande fartyg tyckte det var fritt fram att bete sig som man ville och därför begärde Pitcairn att få bli brittisk koloni för att klara av omvärlden. Den som då skulle författa kolonins konstitution byggde på öns sedvänja – alltså fick kvinnor rösträtt.

Alltså – med tanke på Trump och grabbarna, ska vi ta ifrån grabbarna rösträtten? Nej och det var ju också så att de fredliga Pitcairnborna behövde hjälp av en starkare makt för att försvara sig, det är väl därför USA är i mellanöstern, för att ge kraft åt de man anser ska bestämma där.

Men som feministisk fundering inför det glada 20-talet vill jag ändå betona att det här med muskelvisning verkar sluta i en terrorbalans som blir väldigt otäck att leva med. Så lite moderligt tänkande för de kommande generationerna är en slutsats jag drar. Och hoppas att historien om Pitcairn kan inspirera och mana till konstruktiv eftertanke.

Cecilia af Jochnick

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.