En slutrapport om en snusabort

Krönikor
PUBLICERAD:
På annandag jul svalde jag det allra sista antinikotinpillret och därmed är jag officiellt en ickesnusare. Om det känns bra? Mjaa. Men igår sprang jag en mil på löpbandet utan att det kändes som döden.

Snart två månader har nu gått sen den sista prillan, varpå jag trappade ned med nikotintuggummin och preparatet Champix. Och faktum är att processen gått snäppet lindrigare än jag befarade. Inte minst med tanke på utsagorna från omgivningen.

En kumpan tyckte att livslusten försvann när han droppade dosan, en annan blev uppmanad av anhöriga att börja snusa igen på grund av hans usla abstinenshumör.

Själv har jag inte märkt av annat än de extremt mystiska drömmarna som Champixkuren medförde. Varenda natt ägnade jag mig åt utdragna psykedeliska äventyr.

Största problemet, allt som allt? Jag saknar känslan av nåt under läppen. Det är en väldigt påtaglig saknad, som jag hittills löst med tuggummi. Även där får det nog bli en nedtrappning på sikt.

Om gårdagens hyfsade löprunda verkligen har med min plötsligt nikotinfria lekamen att göra är dock oklart. Det kändes visserligen inte som döden, men inte fanken var det roligt. Då behövs nog nån sorts plusdrog istället.

Var får man tag på Epo, månne..?

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.