• idag
    15 aug
    27°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • söndag
    16 aug
    27°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • måndag
    17 aug
    27°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      SO
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • tisdag
    18 aug
    27°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • onsdag
    19 aug
    24°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm

Snart är vi tillbaka till 1969

Ledare
PUBLICERAD:
Strejkande gruvarbetare i Kiruna strejkar för att få igenom sina krav. Strejken fick stor uppmärksamhet i massmedia.
Foto: TT
Allt räknades. Varje moment klockades, allt registrerades av LKAB. Utifrån olika värden sattes sedan lönen för arbetarna. Gruvarbetarna var konstant övervakade. En nitisk hierarki som företagsmall skapade en arbetsplats där arbetarna stod i lägst kurs utan möjlighet att göra sin röst hörd. Snart är vi tillbaka där med storskaliga, olagliga storstrejker, om inte arbetares villkor börjar tas på allvar.

Det är femtio år sedan gruvstrejken i LKAB:s gruvor i Svappavaara, Kiruna, Luleå och Malmberget startade. Det började med en avdelning och slutade med att 4500 arbetare la ned arbetet. Strejken varade sedan i 57 dagar.

Problemet var att facket inte utlyst strejken. LKAB förhandlade med facket och facket stod med LO. Facket förhandlar först, strejka sen. Ingen arbetsgivare förhandlar med en facklig vilde. Ingen arbetsgivare sätter upp enskilda villkor för den enskilda arbetaren.

Det är därför det fackliga kollektivet existerar.

Problemet var bara att de som olovligen strejkade var tusentals. Man hade fått nog, men facket, LO och sossarna var inte lyhörda.

Mycket av självklarheterna på kollektivavtalsanslutna arbetsplatser idag, som medbestämmandelagen och lagen om anställningsskydd, är ett resultat av gruvstrejken.

Parallellt med en stabil, svensk arbetsmarknad där relativt få arbetsgivare ifrågasätter kollektivavtal växer en alternativ verklighet fram. Korta anställningar och låg, facklig anslutningsgrad är verklighet och motverkar en förändring.

Nu försöker en helt ny grupp "frilansare" slå sig fram i det som kommit att kallas gigekonomi. Du som arbetar har ingen arbetsgivare utan är "din egen". Kunder får du genom digitala plattformar som för samman den som erbjuder sina tjänster med en person som behöver något. En dosa snus? Bygga ihop en Ikeamöbel? Åka och handla? I praktiken handlar det om en form av digitala tjänare som arbetar för slavlöner.

Grundaren till en av gigekonomi-plattformarna säger till Aftonbladet att han tror att anledning till att fenomenet inte slagit så stort än i Sverige är att den svenska mentaliteten anser det lite "fult" att överlåta sämre sysslor till någon annan.

Åh, vännen. Det handlar inte om en svensk mentalitet hos medel- och överklassen som omöjliggör skapandet av en ny typ av digitala tjänstehjon.

När arbetare har en skälig levnadsstandard uppstår inte behovet av att sälja sin själ för några hundringar till personer längre upp i klasshierarkin.

Det handlar om att man i årtionden byggt upp ett starkt välfärdssystem. Den svenska modellen har genom åren skapat en stabil arbetsmarknad där fackets syfte är att se till att löner hålls uppe och arbetare mår bra på jobbet.

Inte minst tack vare gruvstrejken och efterdyningarna av den. Det fackliga löftet är tydligt, man jobbar inte för sämre lön och villkor än sina kollegor, allt för att undvika lönedumpning.

Den nya verklighetens arbetsmarknad går ut på det rakt motsatta. Ju lägre lön och sämre villkor du kan acceptera - desto större chans till ett jobb. Tanken om individens kompromisslösa frihet kidnappas av företagare som vill tjäna en hacka på desperata människors utsatthet.

Det är genialiskt. Hur ska den som arbetar kunna sätta sig upp mot en gemensam motståndare när alla jobbar i sitt egna vakuum? Facken har en livsviktig, men nästintill omöjlig uppgift framför sig: att organisera arbetare utan kollektiv.

Då, under gruvstrejken i Norrbotten, handlade strejken inte minst om att återta sitt människovärde som arbetare. LKAB:s syn på sina arbetare var industriell och såg arbetarna som en del i maskineriet, inte som människor, som individer med behov.

Hur skulle det bli idag? De som mest behöver ett starkt kollektiv står ensamma. Sakta men säkert minskar fackets styrka gentemot företagsorganisationerna - på grund av medvetna, politiska beslut. Inte minst av en S-ledd regering.

Dagens arbetare har samma behov av upprättelse och värdighet som gruvarbetarna hade 1969.

Facken, LO och sossarna visar allt för ofta upp samma ignorans som den som till slut utlöste gruvstrejken 1969. Har man inte lärt sig av sina misstag?

Detta är en ledarartikel som uttrycker Värmlands Folkblads politiska linje, vilken delar arbetarrörelsens värderingar och är oberoende socialdemokratisk.