Hysterin har gjort mig till Grinchen

Krönikor
PUBLICERAD:
Mager plånbok och klimatmedvetenhet i all ära men det är främst av ren lättja krönikören inte orkar trängas med en massa folk.
Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT
Just nu är jakten på mina pengar galet intensiv – alla affärer försöker skrika högst så att jag inte kan motstå.
Synd för dem att jag är fattigpensionär som dessutom tror på klimathotet…

Det började egentligen med Black Friday. Debatten rasade på Facebook, mina kontakter tillhör dem som hävdade att vi skulle vägra att handla denna dag. Det betyder om jag förstått saken rätt, att jag tillhör medelklassen, eller åtminstone gör mina Facebook-vänner det.

Nu är ju jag obstinat så när alla blir moraliskt indignerade blir jag genast tvärtom och vill gå ut och frossa i billigheterna. Nya vitvaror till köket kanske? Diskmaskinen läcker vatten och det är meningen att jag ska försöka laga den, men jag skjuter upp projektet och handdiskar under tiden. Och nu smyger sig den förrädiska tanken på att jag kanske kunde göra ett klipp och inhandla en ny… men nu var det ju det där med att vara fattigpensionär, då vänder man på slantarna så det får bli en flaska Yes istället.

Men Black Friday är fredagen före första advent och min sista adventsljusstake gick i elsoporna efter förra julen. Under mina år som chef för tidningen Kvinnosyn inköptes nämligen ett stort gäng adventsljusstakar som tindrade i varje fönster på redaktionen, och de har jag sedan släpat med mig i några flyttar och inte bekymrat mig för att en efter en slutat lysa. Med tanke på att Kvinnosyn las ner 1994 och den sista staken alltså tog slut först förra året, så kan läsaren förstå att vi antingen hade en vanvettig massa fönster på redaktionen eller att adventsljusstakar är rätt så hållbara – 25 år tog det att ta slut på dem.

Men nu har jag helt modernt googlat runt efter en ny och prisvärd och hittat för 49,50 i en av Karlstads lågprisaffärer. Som obotlig uppskjutare väntar jag så det hinner bli Black Friday innan den ska inhandlas på väg hem från Geijerskolan.

Klockan är efter 16 och trafiken in mot Karlstad tätnar redan i Forshaga. Jag börjar fundera på det tvivelaktiga nöjet att försöka hitta parkering nära min utvalda affär. Och att sedan stå i kassakö i någon halvtimma eller så. Äh, samma uppskjutare som inte köpt staken än har inte heller gjort sig av med kassen med elskräp, jag kanske kan reparera den gamla? Om det nu bara är någon lampa som gått och jag byter allihop och jag har säkert så många lampor hemma redan… annars har jag två adventsstjärnor, det får räcka med dem tänker jag och susar glatt förbi Karlstad.

Fiskar upp adventsljusstaken ur skräpet, upptäcker att felet är att ett av ”ljusen” spruckit men det är ju inte i närheten av elen så jag stoppar i kontakten och – halleluja, det varde ljus i mitt hus minsann! Det låter väl stiligt och klimatmedvetet att jag inte öppnade plånboken en enda gång under Black Friday men ska erkännas att det inte var av ideologiska skäl utan ren lättja, jag är verkligen inte bra på att trängas.

Nu behöver jag ju inte trängas om jag e-handlar men där samverkar mager plånbok och klimatmedvetenhet för att kyla ner min shoppinglust. Faktiskt också de allt mer högljudda annonserna som flashar emot mig. Många försöker med ”Nu är det VERKLIGEN sista chansen, utnyttja vår super-duper extrema rabatt innan midnatt!”. Dagen därpå har respiten utsträckts och av ren barmhärtighet erbjuder säljarna ytterligare 24 timmars FAN-tastisk rabatt! Himla tur jag har…not, jag blir bara mindre och mindre intresserad.

Julmaten då? Som pensionär undgår jag arbetsgivarjulbordet och när jag nu inte längre är näringslivsredaktör är det heller ingen företagare som vill fjäska för mig och bjuda in till julmat. Dottern tänker fira med sin gamla mamma men hon är ju vegetarian så de lokalproducerade grisarna kan dra en lättnadens suck, förut nämnda lättja gör att jag inte orkar trängas om REKO-utbudet utanför Solareturen heller. Jag har också drabbats av att jag ser en knökfull kassodling med fiskar som det dalar en massa bajs ifrån varje gång jag tänker ”lax”, vilket annars brukar vara en favorit. Inte lätt detta, det får bli en Jansson och en rödkålssallad, tänker jag.

Behöver jag påminna om att jag är uppskjutare? Det betyder att jag först nu nappat på förra Årets Julklapp som skulle vara återfunna plagg – jag skannar huset och hittar böcker jag inte ens läst som packas in.

Att somliga börjar julskylta redan i oktober och att nästan ingen orkar hålla sig till första advent med att tända adventsstjärnorna plus det allt mera högljudda ”KOM–OCH–KÖP–KÖP–KÖP” har gjort mig till Grinchen, usch för jul! Men ok, den tradition som blivit allt viktigare med åren är att julklappar måste beledsagas av ett rim, det är liksom det enda roliga med julklapparna.

Och jo, de här återvunna sakerna jag hittat får jag ju rimma till men annars löser jag elegant problemet med en sammanfattande vers till släktingarna:

Under granen kan du sluta leta

för här är en som inspireras av Greta

och inköp av klappar 2019 försmår

God Jul ändå – och Gott Nytt Klimat-år

Ho – Ho – Hoooo!

Cecilia af Jochnick

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.