De tidsbegränsade anställningarna har blivit allt mer osäkra. Det visar en rapport från Arena Idé. Det är en oroande utveckling som bäddar för otrygghet, ohälsa och ett sämre samhälle.
Balansen på arbetsmarknaden har rubbats de senaste årtiondena. LO-facken tappade medlemmar efter 90-talskrisen när industrijobben försvann i rask takt, men med alliansregeringens tillträde 2007 blev det ännu tuffare. De var ute efter att försvaga den fackliga rörelsen och det lyckades de med.
När borgerliga politiker och Svenskt Näringsliv talar om behovet av en mer flexibel arbetsmarknad är det ständigt ur arbetsgivarnas perspektiv. De ska kunna justera för svängningar i konjunktur och efterfrågan, allt medan arbetarna får betala priset med försämrad anställningstrygghet och sämre arbetsvillkor.
Svenskt Näringsliv har rätt när de hävdar att antalet tidsbegränsade anställningar inte har ökat sedan 2005, men Arena Idés rapport visar att antalet behovsanställda samtidigt har blivit betydligt fler. Vikariaten har minskat med 25 procent, de osäkra jobben har ökat med 29 procent.
I dag lever 440 000 personer med att inte veta när de får jobba härnäst eller hur länge de får ha jobbet kvar. De får ett sms för att se om de kan rycka ut med kort varsel till nästa arbetspass. Tackar de nej får de kanske inte några fler sms. Sannolikheten att behovsanställningen ska sluta med ett fast jobb är liten.
Osäkerheten sätter sina spår. De kan inte få ett hyreskontrakt eller ta ett lån. Att planera för framtiden och bilda familj blir svårt. Allt oftare slutar det med stressrelaterade sjukdomar och ännu sämre ekonomi. Sjukpenningen blir inte särskilt mycket att leva på när inkomsten varit ojämn och låg.
Det är inte någon överraskning att de mest osäkra jobben finns bland LO-medlemmar, kvinnor, utrikes födda och unga. Det är inte heller någon överraskning att det är inom vård och omsorg, handeln, hotell och restaurang som de förekommer mest. Typiska lågavlönade kvinnojobb.
De behovsanställda står ofta ensamma, utelämnade till arbetsgivarens godtycke. Bara en av tre är med i facket och det är inte bra. De som behöver mest uppbackning får det inte. De borde lyssna på gamle fackkämpen Joe Hill: ”Sörj inte, organisera er.”
Läget blir inte bättre av den växande gigekonomin, där personer med enkla jobb tvingas starta eget. Ofta med orimliga förutsättningar för att få ut en dräglig lön och ännu sämre chanser att bygga upp en framtida pension.
Regeringen tillsatte i våras en utredning som ska se över hur arbetsrätten ska ”moderniseras”, allt enligt januariavtalet. Samtidigt ska utredaren föreslå hur den ”grundläggande balansen på arbetsmarknaden ska upprätthållas”.
Det första uppdraget är en beställning från nyliberalerna i Centerpartiet och Liberalerna, det andra ett försök från Socialdemokraterna att hålla emot.
Ja, det är nödvändigt för sossarna och fackföreningsrörelsen att värna anställningstryggheten. Annars kommer antalet osäkra jobb att bli fler. Otrygghet bygger inte starka människor eller ett starkt samhälle. Det får motsatt effekt.