Farliga expresslösningar inom psykiatrin

Insändare
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Psykiatriker verkar inte ha vare sig tid eller möjlighet att sätta sig in i sina patienter. Risken är att patienterna får felriktade behandlingar och medicin som gör mer skada än nytta, menar insändarskribenten.
Foto: Darron Cummings
Psykiatriker, av allt att döma, har varken tid eller möjlighet att sätta sig in i sina patienter – inte så som de skulle behöva göra för en riktig bedömning. ("Helhetsperspektiv" är möjligen ett vackert ord, men inte mer, särskilt när psykiatrin tvingas använda stafett-/hyrläkare: knappt 45 minuter med en människa, vid ett enda tillfälle vilket ofta sker, är INTE nog för psykiatriska bedömningar).

Det verkar inte heller, inom psykiatrin, finnas utrymme att gå tillräckligt långt tillbaka för att kunna förstå en människas bakgrund, och inte till att revidera fall. Vissa får (och fastnar med) en modediagnos istället för rätt hjälp: det kan, exempelvis, röra sig om posttraumatisk stress, vilket inte alls behöver ta lång tid att begripa, men flera både psykiatriker och psykologer kan det gå över huvudet på.

Ibland kan den som efter en incident tagit emot mest “hjälp” från psykiatrin utav samtliga inblandade, många år senare, trots att andra helt nekade hjälp, vara den som är mest illa däran. Expresslösningar kan ha den effekten. Den som fått sin diagnos ställd på felaktiga grunder kommer givetvis att få en felriktad behandling, med onödiga bieffekter och en i onödan ökad risk för en för tidig död som följd (psykofarmaka är den 3:e vanligaste dödsorsaken efter hjärtsjukdomar och cancer enligt Peter C. Gøtzsche, specialistläkare inom internmedicin och professor i klinisk försöksdesign och analys vid Köpenhamns universitet, i Aftonbladet Debatt 2016-09-05). Kroppen påverkas alltid av läkemedel, och inte blir det bättre om den INTE behöver dem. En journal kan innehålla såväl tolkningar som förhastade slutsatser, och just i detta nu får ett okänt antal människor mediciner utskrivna mot problem som de egentligen inte har.

Ambitionen må vara att se “patienten i sitt sammanhang”. Där är man dock inte ännu; det är ju för att helhetsperspektivet i praktiken saknas som det kan gå utför så pass länge, som det gör för vissa, utan reaktion från vare sig psykiatriker, psykologer eller kuratorer.

Personal- och resursbrist leder visserligen till problem som växer. Och en konsekvens blir naturligtvis att många inte kommer att kunna ägnas den tid och uppmärksamhet som den respektive situationen eller tillståndet kräver. Men finns där inte fler spöken i maskineriet? Eller har det alltid varit svårt med rekrytering och resurser? För det är ju definitivt så att allvarliga felbedömningar – på grund av antingen inkompetens, ointresse eller rent praktiska/tidsmässiga hinder – förekommer på 2010-talet precis som för 20, 30 eller 40 år sedan.

Nicklas Karlsson

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.