Det krävs mod för att vara rolig

Krönikor
PUBLICERAD:
Foto: Erik Nylander/TT
Jag har alltid tyckt om att uppträda. Redan som liten kunde jag ta över fester hemma och få ett helt gäng vuxna människor att sluta umgås och istället artigt sätta sig på uppradade kuddar framför mamma och pappas dubbelsäng och se mina framträdanden. Det kunde vara allt från ABBA-imitationer till små revysketcher med material från Hasse och Tage.

Att som vuxen kliva in i ett rum med komikereliten är något jag som barn aldrig behövde förhålla mig till. Där var alla normer utsuddade och det spelade ingen roll om jag härmade Agnetha Fältskog eller Tage Danielsson, om jag var söt, ful eller fräck i munnen. Allt funkade liksom. Allt gick hem. Jag var ju bara ett barn. Med ett barns självförtroende.

Under min uppväxt fick jag sen lära mig att det visst finns skillnader, att jag som tjej inte får eller kan göra precis vad som helst. Att sticka ut, ta plats, höras och skrävla som tjej, innebär oftast att du är pinsam, konstig och/eller har en diagnos. Det finns tysta överenskommelser om vad som är okej och inte.

Jag sökte mig tillbaka till teatern som ung vuxen, kanske för att jag där trodde att gränserna suddats ut. Att teatern är en frizon där en kan gömma sig bakom roller och karaktärer, få vara och spela ut precis hur mycket en vill, oavsett kön.

Men tyvärr finns de tysta överenskommelserna även där om vad en kvinna får säga och göra på en scen. Ingen säger det rakt ut. Men jag känner det ändå.

Och frågan kommer till mig gång efter annan varför villkoren för manliga och kvinnliga komiker ser så olika ut. Varför upplever jag ett större motstånd som kvinnlig komiker att få tillåtelse att vara rolig? Kanske inte i en karaktär som blåögd, naiv blondin, det funkar oftast bra och river ner skrattsalvor, men att komma in och störa, skrävla och ta plats på scen är en mycket större utmaning och här finns det motstånd.

Nu är jag kvinna, dessutom den enda i humorkollektivet Mammas Nya Kille, och vi är i skrivande stund ute på en rikstäckande turné som gör succé. Det är helt fantastiskt att få uppleva fullsatta salonger och stående ovationer, i stad efter stad. En ynnest och absolut ingen självklarhet. Men för oss som grupp ett kvitto på att vårt hårda arbete nått framgång och för mig personligen en otrolig seger. Det krävs mod för att stå själv på en scen framför 500 personer och försöka vara rolig.

Men lite smolk i glädjebägaren måste det ju också finnas såklart. Jag har varit med om recensenter som inte ens nämner mig, som om jag inte syntes alls. Det är en väldigt märklig känsla, att inte ens bli nämnd som en i kollektivet. Jag har också upplevt att delar av publiken ändrar kroppsspråk när jag går ut på scenen. Lägger armarna i kors och lutar sig tillbaka, som om de tänker ”Nu ska vi se om hon är rolig”. Eller att recensenter har haft synpunkter på en av mina karaktärer, Kicki Tappers, grova språk.

Vad är det som skaver? Vad är egentligen skillnaden på vad en man och en kvinna kan/får leverera på en scen?

Tomtenissar som bär maskingevär och stoppar upp fåglar i röven kanske inte är riktigt lika hårt och grovt som att slå en träsko i huvudet på Hagforshoran? Eller så sticker det hårdare i ögat när det är en kvinna som skrävlar och bär sig åt än när en man gör det?

Det krävs mod för att kliva in i det sammanhanget, ta plats och höras. Det krävs inget att lägga armarna i kors. Vissa dagar är tyngre än andra men jag ska fan aldrig ge mig. Jag kommer att fortsätta, för mina tjejers och våra framtida generationers tjejers skull. Och förhoppningsvis kanske dom kan få uppleva en ny skön värld med samma regler för alla, i såväl det offentliga rummet som på scen, där vi accepteras och recenseras för prestation och inte för vårt kön.

Så tack mamma och pappa för att ni lät mig spela fritt och gav mig självförtroende som barn, bortom alla normers spelregler. Det har gett mig mod och gjort mig till den jag är i dag!

Sofia Wretling

PS. Kicki Tapper här, jag tänkt att jag skull få ha ett ord mä i debatten. Jag kanske int ä lika beläst å lärd som du men jag lever mitt raggarliv, i min raggarvärld där hem i Hagfôrs. Dä ä ett liv jag ä rätt nöjd mä. Jag kanske uttrycker mig litte gröver och iblann mä e knytnäv eller e träsko iställ för ord. Men pinsam, dä ä jag int. Så int behöver du göm dig bakom e Aladdinask å stôpp gräddnougater i öra när du ser mej.

Fakta om humoreliten:

Vi har en diger svensk (kvinnlig) humorelit och nu kan vi väl alla enas om att Mia Skäringer med sina framgångar med senaste turnén, där hon slagit rekord efter att ha sålt ut Globen sex gånger, Scandinavium fem gånger och med dryga 24 000 (!) i publiken på Friends Arena på hennes finalshow, är en av de största komiker vi har – utan att placera det i manligt eller kvinnligt.

Fakta om olika typer av komiker:

• Komiker, skådespelare som med humor vill framkalla glädjekänslor med hjälp av historier/situationer, röster och kroppsspråk.

• Bondkomiker, den lantliga rösten som bär berättartraditionen vidare på ett komiskt upphöjt och/eller överdrivet vis.

• Revykomiker, utför korta monologer med komisk slutpoäng.

• Ståuppkomiker, en ensam, modig berättare med komisk touch.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.