Stora Enso har aldrig tagit lokal hänsyn

Debatt
PUBLICERAD:
Skribenten synar bolaget Stora Ensos historia, som från sitt håll möjliggör vindkraftsprojektet i Stömne och uppmanar Arvika kommun att liksom Torsby våga säga nej med hänsyn till miljö- och landskapskulturella värden.
Foto: Henrik Montgomery/TT
Stora Enso säger nu ja till vindkraft som den störste markägaren i byn Stömne i Arvika.

Det var förstås ett väntat besked. Den svensk-finska skogskoncernen Stora Enso är ett vinstdrivande företag och har i praktiken ingen medkänsla för de som bor intill deras skogar. Allt handlar förstås om pengar och profit, i lilla Arvika som runt om i världen. Och det till nästan vilket pris som helst.

Hårda ord, men det är viktigt att förstå vem den största markägaren egentligen är. Stora Enso har genom åren anklagats för brott mot mänskliga rättigheter och bristande miljöhänsyn i en lång rad länder och på flera olika kontinenter. I Brasilien har företaget opererat genom det skandalösa dotterbolaget Veracel som dömts för förorening av floder och vattendrag genom användning av giftiga jordbrukskemikalier. Stora Enso har även fått skarp kritik för barnarbete i Pakistan och dubbel bokföring i USA. Listan kan göras lång. Det är därför viktigt att skogsbolagets agerande i Stömne sätts i sitt rätta sammanhang.

När det gäller Arvika så tar Stora Ensos Mikael Perérs de närboendes oro med en klackspark. Det var också väntat – givet att bolaget gör detsamma utomlands. Som i Brasilien, till exempel. Där låter Stora Enso sitt dotterbolag lösa marktvister genom att gå in med yxor och hugga ner bybornas hus för att komma åt marken (finska YLE, 18/2 2019). Att Stora Ensos avkastning står över alla andra universella, humanitära värden löper som en röd tråd i företagets historia. Enskilda markägare i Arvika kan därför utan dåligt samvete välja ett annat bolag för skogsaffärer.

Stora Enso skrev avtal med riskkapitalisterna på Stena Renewable redan 2016 och skogsbolagets Mikael Perérs har noggrant räknat på vad en industrianläggning i Stömne skulle ge. Om Stena Renewable skulle lyckas dra med sig kommunfullmäktige i projektet och få tillstånd så löper det ingångna avtalet in i ett arrende och skogsbolaget får ersättning i proportion till elproduktionen. För en minimal ansträngning rullar det alltså in mer deg till skogsbolagets aktieägare. Inte illa!

Men priset får Arvika betala. Här skapas inga långsiktiga arbetstillfällen och vare sig elektricitet eller avkastning kommer gå till invånarna. Stora upplevelse- och naturvärden riskerar däremot att förstöras när en industripark, med höga vindmöllor och ett nytt, snårigt nätverk av vägar anläggs intill naturreservatet som hyser många rödlistade arter. Industriparken skulle ses på uppåt sex mils avstånd, det vill säga från stora delar av Arvika.

Trots många invändningar så ligger man lågt i kommunborgen vid Arvika stadspark. Det vore dock inget konstigt att från kommunalt håll säga nej med hänsyn till miljö- och landskapskulturella värden. Förra sommaren beslutade t.ex. kommunfullmäktige i Torsby med en överväldigande majoritet att det inte blir någon vindkraftsanläggning i Finnskogen. Kommunalrådet Ann-Katrin Järåsen (S) var glad över att få ärendet ur världen och sade att bygdens näringsidkare nog är lättade över beslutet.

Om socialdemokraterna i Arvika är lika framsynta som sina partikamrater i Torsby återstår att se. Kanske kommer vi se kommunalrådet Peter Söderström (S) i armkrok med riskkapitalister som har kopplingar till den miljöförstörande skepparnäringen, och i andra armen ett skogsbolag som anklagats för brott mot de mänskliga rättigheterna? Möjligen har Ebba Grön svaret. ”Sida vid sida, tillsammans hjälps dom åt. Staten och kapitalet, dom sitter i samma båt.” Bygden vill nu ha besked - kommunalt veto eller inte.

Johan Chytraeus

Så här jobbar Värmlands Folkblad med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.