Det är inte kört för Filipstad

Ledare
PUBLICERAD:
Filipstad har fått stämpeln som värsta kriskommunen, men det behöver inte vara kört för den lilla vackra staden i Bergslagen.
Foto: Peter Bäcker, Peter Bäcker
Under två dagar har VF:s team Charlotte Brunmark, Daniel Olausson och Peter Bäcker berättat om läget i Filipstad. Aftonbladet, Expressen, Uppdrag granskning och till och med New York Times har också besökt den lilla Bergslagskommunen som mer än någon annan fått krisstämpeln på sig.

Filipstad har inte försökt sopa problemen med den stora migrationen under mattan. Tvärtom. Kommunchefen Claes Hultgren har sagt att kommunen är konkursmässig, avgående kommunalrådet Per Gruvberger har gjort klart att Filipstad inte klarar sig på egen hand.

Integrationsansvarige Jim Frölander har rest land och rike runt för att uppvigla andra kommuner som tog emot många flyktingar efter hösten 2015. De kräver att staten tar mer ansvar och det är inte bara rimligt utan helt nödvändigt.

Frölander är frispråkig och det är bra. Han vill göra upp med beröringsrädslan och kalla saker för dess rätta namn. Han är upprörd över hur staten närmast privatiserade migrationen 2010.

Det gjorde att lilla Filipstad plötsligt fick åtta privata asylboenden, flera av dem ägda av Bert Karlsson som tjänade miljoner på flyktingarna. Kommunen kunde inte säga nej, utan fick bara gilla läget.

Lika upprörande och naivt är att staten tror att lågutbildade flyktingar ska kunna försörja sig själva när de varit här i två år. Då tar det statliga etableringsstödet slut och kommunerna får ta över ansvaret. Att det kostar stora pengar är lätt att förstå när åtta av tio nyanlända i Filipstad saknar jobb.

Rika storstadskommuner som Nacka, Lidingö och Täby tog gladeligen emot statens pengar under två år för att sedan hänvisa flyktingarna till usla lägenheter i Hagfors, Kramfors och Filipstad. Det har gjort läget ännu svårare för redan fattiga glesbygdskommuner.

Det är något fundamentalt fel i systemet. I storstadsregionerna finns gott om jobb och ont om bostäder. På landsbygden finns ont om jobb och gott om lediga bostäder. Det är konsekvensen av en misslyckad bostads- och landsbygdspolitik .

Men tro inte att Filipstads problem började med den stora migrationen. Missbruk och arbetslöshet fanns där tidigare. Lika många ortsbor som nyanlända lever på försörjningsstöd.

Filipstad har tappat 5 000 invånare sedan 1970-talet. Kommunen har utbildat barn och ungdomar till stora kostnader för att sedan se dem flytta till Karlstad eller Stockholm. Den samhällsekonomiska ”vinsten” hamnar på annat håll.

Det är en för enkel lösning att bara skylla på invandringen, även om många gör det. Inte minst i dessa dagar, när främlingsfientlighet och nationalism är på modet.

Ledningen i Filipstads kommun har varit positiv till migrationen. Politiker och tjänstemän jobbar hårt för att integrationen ska fungera. Skolan, arbetsmarknads- och integrationsenheten, socialförvaltningen, äldreomsorgen och näringslivskontoret drar alla åt samma håll. De vill få fler i arbete och inom hemtjänsten är de nyanlända redan räddningen.

Men ska fler kunna försörja sig själva krävs först mer statliga pengar och rejäla satsningar på utbildning. Krav ska också ställas på de som kommit. De allra flesta vill inget hellre än att få ett jobb och bli en viktig del av samhället.

Allt är inte nattsvart mörker. Det finns även ljusglimtar och optimism i berättelsen om Filipstad. Till exempel gick nio av tio ut årskurs nio med gymnasiebehörighet i somras. Knäckebrödstillverkaren Barilla kör ett framgångsrikt integrationsprojekt och många Filipstadsbor jobbar energiskt för att ge kommunen en mer positiv bild.

Bergslagskommunen har en brant uppförsbacke att klara av, men det är inte omöjligt att de fixar det.

Detta är en ledarartikel som uttrycker Värmlands Folkblads politiska linje, vilken delar arbetarrörelsens värderingar och är oberoende socialdemokratisk.