Nyfunnen frihet bakom masken

Krönikor
PUBLICERAD:
Jag avskyr maskerader. Man skulle kunna tro att så inte var fallet sett till att jag tillbringade en rätt stor del av tonåren med levande rollspel.

Men att som sjuttonåring låtsas vara en lönnmördare i bockstensmans-särk eller en trehundraårig vampyr bosatt i Karlstad var liksom något annat. Det hade inget med verkligheten att göra. Hela premissen var att tänka bort att vi egentligen befann oss i en sunkig källarlokalen i Herrhagen iklädda våra studentkostymer och istället låtsas att vi var blodsugande miljonärer i en gentlemannaklubbmiljö. Det handlade inte om att man själv skulle släppa loss utan om att alla skulle vara någon annan efter ett ganska bestämt koncept och tydliga regler. Mycket lite oväntat hände.

Det är när man istället, med hjälp av en the Crow-sminkning i ansiktet ska släppa loss och släppa in färgen i den faktiska vardagen som det blir obekvämt för mig, den stele.

Av samma anledning har jag oerhört svårt för jultomten. När hela familjen gick från noll till hundra, för barnens skull, så fort som man såg stormlyktans ljus nere på vägen och föräldrarna utbrast ”nu kommer han!” Sedan låtsas hela familjen att morfar iförd en kackig tomtemask och fårskinnsrock är någon helt annan. Och morfar, ja han agerade ju mest som att han var småpackad, all in i rollen som jultomte. Det fanns något falskt över det hela jag aldrig riktigt lärt mig hantera. Fortfarande, som fyrtioåring blir jag lite orolig strax efter Kalle Anka. Nervös för att den jäveln, alltså jultomten, ska dyka upp och skapa obekväm stämning. För barnens skull. Konstlat. Uselt skådespeleri. Kritikern i mig ryser.

Vi bär liksom nog många masker i vår vardag som det är. Sociala koder som ska efterlevas. Tinderdejt på tinderdejt där man sitter och försöker göra gott intryck efter spelets regler. En härligare människa än jag hade kanske tyckt att det var toppen om folk dök upp till träffen med Draculaslängkappa, teaterblod runt munnen och vampyrtänder i käften. Visat att man bjuder på sig själv lite. Den människan är emellertid inte jag.

Tills igår då jag besökte Bonniers konsthall.

Temat för utställningen Kosmologiska pilar är science fiction och jag vandrar rakt in i den sydkoreanska konstnären Lee Buls verk. Först ser jag en liten film. Maskeraddräkter. Typ. Fast i en genre närmare mangans värld. Oformliga monster snarare hämtade ur en mörk tentakelporrfantasi. Konstnären krälar på marken i någon sorts larvutstyrsel. Fötter som sticker ut här och var. Min första association? Slime. En arm här, ett ben där. Publiken tittar på. Jag är inte helsåld, men konstaterar att det nog är rätt kul att vara performancekonstnär ändå. Sedan kliver vi in i salen och jag ser en av dräkterna på riktigt. Och jag blir, på allvar, förundrad. En grå muterad kroppsstruktur. Dina egna ben och armar sticks uppenbart in i delar av dräkten som inte ser ut som kroppsdelar. Det finns såklart bihang som liknar mänskliga rester men de sitter på fel ställen. Likt de oformliga överklassmonstren i filmen the Society från 1989 som äter de fattiga. Fast på något märkligt vis också sympatiskt. Jag blir liksom glad av att se den. En maskeraddräkt som det faktiskt är fullständigt omöjligt att bete sig helt normalt i – för det skulle bli så oerhört mycket mer konstlat och obegripligt än att bara krypa runt på golvet och utstöta gurglande ljud hela kvällen. Där det enda rimliga beteendet faktiskt är en fullständig frigörelse från alla samhällets konventioner.

Det är ju inte utan att man blir lite sugen på den där maskeraden ändå.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.