Linda Pira - Tydligt storsläpp, på gott och ont

Skivor
PUBLICERAD:
Linda Pira.
Foto: Christine Olsson/TT
"Ibland tassas det nära smärtpunkter om falskhet, yta och föräldraskap, och ibland ska pengarna bara in och då målas det med större penseldrag."

Hiphop

Linda Pira

Legendarisk
(Reina Music/Sony)

Förr pratade man ofta om den svåra andra skivan. Prestationsångesten som uppstod när en artist skulle följa upp ett framgångsrikt album med något till lika stora delar överraskande som bekant.

De tiderna är kanske förbi, artister som Maxida Märak, Silvana Imam och Linda Pira hinkade alla in både kredd och priser långt före första fullängdaren. Pira själv lyftes upp stort efter gästinhopp och EP:n "Matriarken" för runt fem år sedan, och samlade in en Grammis, P3 guld-statyetter, sommarprat och tv-uppdrag.

Men nu är det alltså upp till bevis med den svåra första skivan, även om nio spår starka "Legendarisk" basunerar ut att hon bara behöver en låt om året för att hålla sig relevant.

Pira är ordrik, bitig och rejält tillbakalutad när hon från tronen hyvlar av gamla tvivlare och belackare. Det låter stilrent och klassiskt, enkelt men effektivt. Men det är också tydligt ett storsläpp, på gott och ont. Ibland tassas det nära smärtpunkter om falskhet, yta och föräldraskap, och ibland ska pengarna bara in och då målas det med större penseldrag.

Pira har ett stort kommersiellt försprång när hon så otvunget hittar ton både när hon rappar och sjunger. Att hon vet hur man frammanar en tjock singelrefräng är få förunnat, men allra bäst är det när hon bara trycker på de där stavelserna rätt in i kaklet. Den stötiga hooken ”lege-lege-lege-legendarisk” i avslutande titelspåret är ljuvligt såsig och cool över ett spikrakt beat som enbart utför det som det är ämnat för, att lyfta Linda Pira över bruset.

”Gang Gang” är också ösig, ett statement från en kvinnlig artist som använder sin slagkraft för att rita om en mansdominerad struktur. Allt är välskrivet och snyggt utfört och soundet på "Legendarisk" är precis så förändrat men välbekant som jag inledningsvis önskade. Ljudbilden är mycket mer strömlinjeformad men låter otvetydigt Linda Pira.

Men det är svårt att följa upp något framgångsrikt, jag märker ett tomrum och en saknad efter det ettriga och infallsrika som kännetecknade de tidiga låtarna.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.