Vi kommer från små platser

Nöje/Kultur
PUBLICERAD:
Det presenterade konstverket i artikeln är en del av en fotoserie som kommer att visas under en utställning på Rackstadmuseet i Arvika nästa år.
Foto: Tova Fransson
Jag ringer ibland, jag glömmer oftast bort det. Jag bor i stan, dit du bor är det svårt att ta sig med buss. Jag har inget körkort. Vi hade några olyckor tillsammans och du har det inte längre du heller.

Du skriver brev på datorn, skriver ut dom, viker arket, lägger i ett kuvert, skickar till mig. Texten i versaler. KOMMER DU HEM SNART. NÄR KOMMER DU HEM. Tiden går fort hos mig, långsammare hos dig.

Jag kommer till dig ibland. Tar med gula hallon och nybakad paj. Vi ser på allsång och sjunger med. Din falsett spricker och fötterna i tofflorna trampar takten. Sen är du helt slut, klockan är nio och vi säger knappt hej då. Du virkade dukar till oss. När reumatismen blev värre förberedde du flera år framåt. Nålade fast på toarullar, märkte upp, vi blev äldre. Ibland blev det vitt. Mot slutet neongrönt med silvertråd.

Konstprojektet Ruralitet

Konstprojektet Ruralitet är ett samarbete mellan Konstfrämjandet i Värmland och Värmlands Folkblad.

Projektet går ut på att konstnärer med koppling till Värmland ska få en möjlighet att visa upp sig på en ny och annorlunda arena - länstidningen Värmlands Folkblad - med nyproducerad konst som ställer frågor rörande ruralitet och förhållandet centrum - periferi. Ett ämne som inte minst i ett glesbygdslän som Värmland ständigt är närvarande.

Konstnärerna gör detta i såväl text som bild, men med bilden i fokus.

Totalt medverkar tolv konstnärer, som en gång per månad visar sina alster för VF:s läsekrets. Samtliga konstverk kommer sedan i mars nästa år att ingå i en utställning på Rackstadmuseet i Arvika.

Du askade i bröstfickan och gillade sprit. Du hade en magisk byrå, där fanns allt jag nånsin ville ha. Skatter från femkronorsautomater. Jag fick allt. Kommer ihåg när du lät mig hjälpa dig att klä om köksmöblerna. Det blev inte bra. Men du var glad, nöjd att jag ville.

Äggkartongerna staplas på hög, de blir bara fler och fler för varje år. Vad ska du ha alla äggkartongerna till egentligen? Plastblommorna i fönstren bleknar. Kassetterna, pusslen, kartorna, partinålarna, frimärkena, vykorten, mynten. Allt du samlar på. Så mycket tid och omsorg. Jag kommer ihåg ditt kontor i källaren, den gröna heltäckningsmattan och alla pärmar. Din lampa med förstoringsglas. Den är min nu. Vad ska jag göra med din myntsamling? Eller min myntsamling.

Tova Fransson

Ålder: 33

Bor: I Stockholm. Uppvuxen i Gunnerud, Ekshärad

Utbildning: BFA och MFA i Fri Konst, Konsthögskolan i Bergen (NO)

Arbetar med: Grafik, foto, text och installation. Arbetar som lärare på Grafikskolan i Stockholm, konstpedagog för workshops och kurser, bland annat vid Grafikens Hus och Botkyrka Konsthall.

Du drack whiskey men kunde inte sitta upp själv. Du visste vad du behövde och sket i vad alla andra ville. Vården vet inte alltid bäst ändå. Intorkad snus utspottad på tidningarna nedanför fåtöljen och Familjen Macahan på tysk parabol från eken som inte längre finns kvar. Du kunde inte ett ord tyska.

Vi drack te och pratade om vad jag ville göra i framtiden. Allt skulle gå. Du hämtade, skjutsade, körde. Jag pekade.

Förut ringde du ofta. Nu känner du inte igen mig. Tiden går fort hos mig. Ännu fortare hos dig.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.