Psykiatrin på väg i ny riktning

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Foto: Martin Lindkvist
Jag ska träffa Katarina Grim som är nybliven doktor i vårdvetenskap. Jag är nyfiken på hennes avhandling som hon nyligen försvarade vid Högskolan i Dalarna. Sedan i höstas är hon adjunkt i socialt arbete vid Karlstads universitet. En dalahäst pryder hennes arbetsrum som ett fint minne från tiden i Dalarna.

Katarina disputerade en fredag den 13:e klockan 13. Modigt skulle den skrockfulle tycka. Men Katarina är inte vidskeplig. Det blev en dag då hon framgångsrikt försvarade sin avhandling “Legitimizing user knowledge in shared decision-making”. Den handlar om ett mycket aktuellt ämne. Psykisk ohälsa och patienters inflytande inom psykiatrisk vård.

Jag är intresserad av att veta hur det står till med inflytandet och frågar nyfiket.

Har man som patient någonting att säga till om i dag?

– Nej, patienternas kunskaper och erfarenheter tas ofta inte tillvara så mycket som de skulle önska.

Det råder, förklarar hon, en maktobalans mellan patient och personal inom psykiatrin som påverkar både patientsäkerhet och effektivitet i vården. Det är nödvändigt med förändringar. Men det finns en rad hinder. Det är många saker som förklarar varför patientinflytandet är dåligt, säger Katarina.

– Resursbrist. Korta och glesa besök. Personalbrist. Gamla rutiner och förlegade attityder. Till det ska läggas att många patienter har liten tilltro till sig själva. De frågar sig ”Hur ska jag kunna veta vad som är bäst när jag mår så dåligt?".

Jag lyssnar och kommer osökt att tänka på vad nestorn inom svensk stressforskning, professor emeritus Lennart Levi, brukar säga: ”Den som bär skon vet var skon klämmer”. Jag nämner det för Katarina och hon nickar och säger att hon själv brukar använda den devisen.

– Många brukare inom den psykiatriska vården vågar inte föra fram sina erfarenheter och sin kunskap om vad som skulle kunna vara bra för deras återhämtning. Ibland törs man inte heller ifrågasätta eller komma med invändningar därför att man är rädd för att bli betraktad som en besvärlig patient.

– Gamla journalanteckningar följer också tyvärr med. Har man till exempel haft en psykos en gång i tiden betraktas man som mindre vetande i mötet med psykiatrin, säger hon och förtydligar:

– Som en person som inte har något att komma med.

Det här är exempel på det maktunderläge som patienter kan befinna sig i, säger Katarina och tillägger att personalen ofta inte är fullt medvetna om den maktobalans som finns i vårdrelationen.

– Det är viktigt att man belyser sådana här maktaspekter. Annars kan till exempel en patient som är tyst uppfattas som ovillig eller oförmögen att vara delaktig i besluten när det egentligen handlar om rädsla för att mista det stöd man behöver.

När frågan om att öka delaktigheten för patienter kommer upp händer det att personalen menar att man lyssnar på dem och tar hänsyn till vad de säger. Och så är det säkert ofta, säger Katarina.

– Men, betonar hon, när det gäller delaktighet har man bara gått halvvägs. Man frågar patienter och tar viss hänsyn till vad de säger. Men det sker inget delat beslutsfattande. För det krävs att patienten har inflytande över besluten.

Personal kan uppleva en värdekonflikt mellan patientens delaktighet å ena sidan, och sitt ansvar för deras hälsa och säkerhet å den andra. Katarina förklarar:

– Som personal är man ofta tveksam till att belasta redan sårbara personer med beslutsansvar och det är fullt begripligt.

Det kan vara en svår balansgång, tänker jag.

Katarina hoppas med sin avhandling visa vad det betyder för patienter att bli betraktade som värdiga samtalspartners i de beslutsprocesser som rör det egna livet.

Ett begrepp som hon ofta återkommer till i intervjun är delat beslutsfattande.

Hur skulle man kunna underlätta delat beslutsfattande, frågar jag?

– En viktig del i avhandlingen har varit att utveckla en digital plattform för att underlätta för båda parter att fatta gemensamma beslut. Skapa färre behandlingsavbrott och göra behandlingen effektivare.

– Hur skulle det kunna gå till då?

Katarina ger ett exempel:

– Vi kan tänka oss en person som ska besöka sin psykiatriker. Personen kan logga in på plattformen via datorn, läsa varför man är kallad och lägga till det man själv tycker är viktigt att prata med sin läkare om. Båda kan närsomhelst läsa och skriva i beslutstödet. Där kan man också diskutera vilka olika alternativ som finns för att hantera patientens problem. Och patienten kan använda stödet utan att känna sig stressad och kanske med en anhörig bredvid sig.

Katarina är övertygad om att det finns utrymme för delat beslutsfattande i de flesta beslut som tas inom psykiatrin och att målsättningen måste vara att maximera patientinflytandet.

Patienter är inte okunniga om sin belägenhet, betonar hon och tillägger.

– De hämtar kunskap från många olika håll. Läser i böcker, tidningar och på Internet. De pratar med vänner. Och inte minst lär de sig från sina erfarenheter av att leva med sina problem. De lär sig till exempel att känna igen tidiga tecken på psykisk ohälsa och hitta strategier för att hantera dem.

Det går inte att ta miste på att Katarina är mycket engagerad. Hon anlitas ofta som föreläsare. Med en bakgrund som lärare i engelska har hon inga svårigheter att nå fram med sitt budskap på internationella konferenser. Hon har även nära kontakt med brukarföreningar inom psykiatrin.

På många håll i världen är psykiatrin på väg att ta en ny riktning, berättar hon entusiastiskt.

– Mot en återhämtningsinriktad psykiatri som lägger tonvikten på styrkor och kompetenser hos patienten och på patientens egenmakt. Det handlar om att både patienter och personal lär sig att ta nya roller. Samverkan och delat beslutsfattande är en nödvändig del i denna nya psykiatri.

Bengt Starrin

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.