Att vara människa i svinottan

Krönikor
PUBLICERAD:
Jag har blivit en sån som åker tåg.

Två gånger i veckan sätter jag mig på morgontåget till Stockholm och tar kvällsturen hem. Förutom två morgnar, när SJ hade tappat bort sina tåg, har det varit ljuvligt.

Den ohemula tidigheten gör något med människor. Det är som om det uppstår ett samförstånd på ett själsligt plan mellan människor som tvingats stiga upp när morgonradion fortfarande är nattradio. En endräkt i mörkret och duggregnet när dörrarna på snabbtåget fortfarande är låsta för tågpersonalens kaffestund. Den fokuserade hålögdheten när dörrarna slutligen pyser upp. Målmedvetenheten med vilken man försöker somna, helst innan Degerfors.

Frågan är om jag inte älskar människor som allra mest vid den här tiden på dygnet. Med undantag för några konferensrusiga sällskap – och dom måste man ju förlåta – är det inga yviga rörelser. Inget skrik och inget skrän. Bara en gemensam vilja att få vara i fred och stå ut. Tillsammans men med ett alldeles eget ok att bära.

Själva essensen av att vara människa.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.