Jag har ingen lust att gå vilse

Krönikor
PUBLICERAD:
I helgen ska jag gå i drevet under älgjakten i Ås, Charlottenberg. Jag är mest rädd för att gå vilse i min egen skog.

"Det är väl inga problem, håll dig nära Janne i Tôrp och be honom skrika högt. Du får en kompass".

Pappa skrattar åt min oro. Jag vill inte framstå som någon som bott för länge i storstäder och inte har någon koll på var Mörthôlsdråga mellan Tvesten och Klingermyrsåsen faktiskt ligger. Någon måtta får det vara.

Faktum är att jag längtar ut i skogen. Att få höra de roliga historierna berättade av Martin i Lerot och äta smörgås med Olle på Neartomta. Det här är min hembygd och en av anledningarna till att jag lämnade jobb i Stockholm. Jag ville bo närmare hem, kunna rida häst när jag vill, slippa tunnelbanorna och att få njuta av det positiva lynne värmlänningen generellt besitter.

Jag kan inte låta bli att dra paralleller mellan mitt behov av kompass under jakten och hur jag känner i mitt eget liv, då jag befinner mig i en situation där jag inte vet om ett liv i Värmland kommer vara möjligt så länge till. Jag lägger varje månad ett pussel av egna uppdrag och vikariedagarna på tidningen, något som ibland är kämpigt och får mig att längta tillbaka till copywriterjobbet på Karlaplan.

Förhoppningsvis hittar jag rätt med kompassen på både jakten och i livet snart. Nu ska jag bara njuta av de goda historierna och av frisk luft. Det andra får vänta.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.