Så kan hungern avskaffas

Debatt
PUBLICERAD:
Foto: Hungerprojektet
Med snart bara tio år kvar innan de globala målen i FN:s Agenda 2030 ska vara uppnådda börjar vi få bråttom. De småskaliga bönderna, som står för produktionen av en majoritet av all mat i världen, är nyckeln både till att öka den biologiska mångfalden och avskaffa hungern.

Att vara undernärd och leva i kronisk hunger har förödande konsekvenser för individen men också för hela samhället. Näringsbrist leder till att människor är särskilt utsatta för infektioner, att de inte orkar arbeta eller gå i skolan som de ska, det är svårt att uppbåda kraft att bruka sin jord och det gör hela samhällen extremt sårbara. Motståndskraften vid en klimatkatastrof eller en dålig skörd är låg och risken att hamna i akut svält stor.

Rapporten State of Food Security and Nutrition in the World som FN:s organisation för mat och jordbruk (FAO) släppte i juli i år visar att ytterligare en miljon människor försattes i hunger 2018. Nu lever 20 procent av befolkningen i Afrika, mer än 277 miljoner människor, i kronisk hunger och i Asien är motsvarande siffra drygt 350 miljoner. Samtidigt är 890 miljoner människor feta och tillsammans drabbar nu undernäring, övervikt och annan felnäring var tredje människa i världen. Det är tydligt att vi måste öka takten i arbetet med att avskaffa hungern men också öka medvetenheten om näringsrik mat. Det går, men det kräver större globalt engagemang och åtgärder.

Många av de människor som lever i hunger bor på landsbygden och driver småskaliga jordbruk, och en majoritet är kvinnor. Hela 70 procent av världens mat produceras av småskaliga bönder. De behöver grundläggande resurser, som säkrad tillgång till vatten, men också tillgång till och kunskap om nya hållbara jordbruksmetoder, ökad medvetenhet om näring, samt möjlighet att odla på ett sätt som gynnar både dem själva och jorden de brukar.

Ett sätt är att främja användandet av lokala, traditionella grödor och arbeta för en diversifiering av dessa. I dag står endast 9 grödor för 66 procent av världens totala skörd. Zambia är ett exempel på hur traditionella grödor som tål torka och innehåller mycket näring bytts ut mot till exempel majs eftersom de länge har subventionerats av staten. Att ensidigt odla majs kräver mycket vatten och utarmar jorden. I dag står landet inför en hungerkatastrof till följd av torka och många människor har ingenting kvar efter att ha tvingats sälja av alla sina djur och äta upp sina matreserver. Ett annat exempel finns i Mexiko, där många jordbrukssamhällen påverkades katastrofalt när regeringen lanserade en diet i form av en matpyramid som bestod av korn och kött som inte fanns tillgängligt på landsbygden. När Hungerprojektet tillsammans med ett universitet tittade närmare på näringsvärdet i de traditionella grödorna kunde vi se att den vegetariska kosten som ätits i generationer i själva verket var minst lika näringsrik. Samhället gjorde därefter sin egen matpyramid och utrotade i princip all undernäring genom att återgå till traditionell föda. Den här typen av innovativa investeringar i lokala resurser är mer avgörande än någonsin i kampen för att avskaffa hunger.

I dag vet vi att det inte är bristen på mat som hungerfrågan handlar om. Nej, hunger handlar om att ha tillgång till näringsrik mat och om bristen på makt och medel för att kunna försvara sin rätt till detta. I de landsbygdsområden där jordbruk är huvudförsörjning har människorna ofta begränsad tillgång till mark, fröer och vatten och ojämlika strukturer gör att kvinnor drabbas hårdast, de utgör 60 procent av alla som lever i hunger. Att stärka de hållbara småskaliga jordbruken kommer att leda till färre svältkatastrofer, starkare lokalsamhällen som står bättre rustade mot klimatförändringar och dessutom en ökad biologisk mångfald. FN:s jordbruksorgan FAO har i flera rapporter konstaterat att stöd till småskaliga jordbruk ger bäst effekt för att bekämpa hungern i världen.

Men det är också avgörande att satsa på kvinnor. Kvinnor är viktiga förändringsaktörer som när de får möjlighet att delta i samhället på samma villkor som män investerar i näringsrik mat, vård och utbildning till sina barn. På så vis bidrar de till starkare samhällen och flyttar sina familjer ut ur hunger.

Vi vill se större satsningar på klimatbistånd riktat till småskaliga bönder, men också ett bistånd som fortsätter att hålla jämställdhetsarbetet högt och som ökar kunskapen om näringsriktig mat där människors egna erfarenheter av jordbruk och mathållning tas till vara. Först när vi ser människor som lever i hunger som en del av lösningen, inte som problemet, har vi möjlighet att avskaffa hungern till år 2030.

Silvia Ernhagen

vd Hungerprojektet

Hunger

• Hunger är den främsta dödsorsaken i världen.

• 822 miljoner människor lever i kronisk hunger.

• 60 procent av dem är kvinnor.

• 3 miljoner barn dör varje år av undernäring.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.