• idag
    19 jan
    -0°
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      O
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • onsdag
    20 jan
    • Vind
      5 m/s
    • Vindriktning
      SO
    • Nederbörd
      2.2 mm
  • torsdag
    21 jan
    • Vind
      6 m/s
    • Vindriktning
      O
    • Nederbörd
      4.0 mm
  • fredag
    22 jan
    • Vind
      5 m/s
    • Vindriktning
      SO
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    23 jan
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm

Deportees - Tar strupgrepp på framtiden

Skivor
PUBLICERAD:
Deportees.
Foto: Elin Berge
"Femte fullängdaren är ett kompakt indiepopalbum med stor atmosfär och raka melodier."

Pop

Deportees

All Future
(Sony)

Ett av Sveriges mest omtyckta band, Deportees, är tillbaka. Att läsa deras biografi är en riktig berg-och-dalbana. En historia om bandet som slog igenom med dunder och brak 2004 med debuten "All Prayed Up", bara för att bli sparkade av skivbolaget ett album och några år senare. Och nu, efter ett par sällsynt gedigna släpp på storbolag sitter Umeågruppen säkrare i båten än någonsin, kanske till och med lite väl tryggt.

Femte fullängdaren ”All Future” är ett kompakt indiepopalbum med stor atmosfär och raka melodier. Det är uppenbart att bandet siktar på att nå ut ännu lite större, men de behåller samtidigt en hälsosam dos smuts inuti arenabygget.

Frontfiguren Peder Stenberg tar strupgrepp på framtiden, i det stora och i det lilla, och leker med begreppen kring hopp och oro över det som står för dörren; ”Time is the Tiger”, ”That Was a Feeling This is a fact”, ”Lost Future All Future”. Den sistnämnda är ögonbrynshöjande fin, och ett typexempel när Deportees och produktionen når dånande synergieffekt. Den där lite sjösjuka Mac DeMarco-synten, den där lite smygsoul-James-Blake-kurerade rösten som lägger sig som ett tungt täcke över en effektiv melodi som Coldplay skulle kunna ha dödat för.

Efterföljande ”Forever Seems Longer Today” är också läcker. Om någon sagt att det varit ett överblivet spår från The Nationals "High Violet"-album hade jag bara undrat varför trummorna var så lågt mixade.

Den största besvikelsen är såklart att ”Mercy Seat” inte är en Nick Cave-cover, utan ett ganska oansenligt mellanspår, som också visar det överraskande i de stunder när Deportees trampar vatten. För det är en tunn linje mellan kraftfullt och uddlöst när man ger sig ut i mainstreamnaturen. Det krävs lite gitarrkaskader och skeva explosioner för att göra musiken rättvisa.

Men när sakerna ligger på plats och lyfter upp Stenbergs närmickade sång är det vackert. "All Future" är allt som allt en fint och kunnigt sammansatt skiva, även om de nu för första gången på länge lär gå miste om rockgrammisen.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.