Social kompetens i blåton

Debatt
PUBLICERAD:
Om vissa människor säger man ibland att de har en demokratisk personlighet, en demokratisk livsstil eller, ännu vackrare, en demokratisk sinnesförfattning.

Man syftar då på individer med ett starkt rättvisepatos och en utvecklad känsla för rent spel – till exempel Émile Zola, George Orwell eller Heinrich Mann. Den som hellre befolkar vridscenen med idel svenskar kallar i stället in Vilhelm Moberg, Hasse & Tage, kanske också Astrid Lindgren, Sara Lidman och Malena Ernman.

Under de senaste 20–25 åren har det emellertid blivit allt vanligare att tala om en människas sociala kompetens, samtidigt som det demokratiska idealet tenderat att förklinga och tunnas ut.

Som de flesta torde medge är begreppet social kompetens oklart. Någon enhetlig innebörd finns inte, och man bör lägga märke till att även alla slags moraliska dimensioner och implikationer saknas. Både fascister, Stalin-anhängare, yrkeskriminella, pedofiler och seriemördare kan vara socialt kompetenta; AIK- och MFF-supporters kan det också. Tolkningsrätten är i realiteten lika fri som allemansrätten och tycks vara den enskildes särskilda privilegium.

Själv föreställer jag mig de socialt kompetenta som utåtriktade, avspända och lättillgängliga, men jag vill mena att social kompetens också har – eller kan ha – en bismak av opportunism, anpasslighet och bristande civilkurage. Dygdemönster som våra gulblå fotbollslandslags båda förbundskaptener, Peter Gerhardsson och Janne Andersson, äger social kompetens av det högoktaniga slaget, men det gör väl också figurer som Lasse Kronér, Bert Karlsson och många andra. Även smilfinkar à la Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson och Richard Jomshof kan betecknas som ovanligt kompetenta (så länge vi begränsar oss till det sociala planet, väl att märka).

Den som till äventyrs identifierar social kompetens med egenskaper som självtillit, inlevelseförmåga, lagkänsla, handlingsberedskap och driftighet bör så långt som möjligt, tycker jag, använda dessa kärnfulla attribut och just dessa i sin muntliga eller skriftliga framställning. Här, som alltid, är det avgörande att respektera språkets olika nyanser och att vara tydlig. Uttrycket ”social kompetens” har en uppstyltad och management-mässig klang och ingår i de senaste decenniernas chefs- och förvaltningsjargong. På så vis har termen en otvetydig politisk blå-ton.

”Men nu är du känslig i överkant”, protesterade en av mina vänner i förra veckan. ”Socialt kompetent är var och en som kan samspela med och fungera tillsammans med andra individer på ett positivt och konstruktivt sätt utan att göra avkall på sin egenart. Är inte detta något i grunden eftersträvansvärt?”. Jag förblev svarslös – eftersom jag tänker väldigt långsamt – men är knappast benägen att instämma.

Kompetens lär vi aldrig få alltför mycket av, men social kompetens har vi redan alltför mycket av…

Den klassiska litteraturen vimlar av fogliga och älskvärda existenser, som trots ett minimum av social kompetens lever goda liv och klarar sig utmärkt i tillvaron. Pigge Lunk och Nalle Lufs är representativa exempel och Pelle Svanslös ett kanske ännu bättre. Pelles brist på social kompetens vägs till fullo upp av hans genuint demokratiska lidelser, medan Elaka Måns – lika blodfull som livfull – i själva verket är den sociala kompetensen personifierad, eller snarare kattifierad. Ja, Måns är utan konkurrens i rollen som ledarfigur, evigt ung och ständigt potent, tillsynes oemotståndlig i sin gråspräckliga päls och med något hypnotiskt i sina gyllengula kattögon. Hans självförtroende är gränslöst och hans dådkraft höjd över alla tvivel.

Inte helt oväntat sympatiserar Elaka Måns med den politiska ultrahögern, närmare bestämt med den extremhöger som av hävd ekiperar sig i brunt. I Pelle Svanslös och Taxen Max (1944) uppträder Måns som stilenlig representant för ”herrefolket” och kräver emfatiskt, från sin talartribun, att hundar med ett enda öra – som stackars taxen Max – och katter utan svans – som den arme Pelle – borde utsättas för systematiskt förtryck och i praktiken göra tjänst som ”våra slavar”.

Bill & Bull hälsar sin morrhårs-prydde Führers eldiga tal med uppsträckta trampdynor i karakteristiska 1930- och 40-talsvinklar.

Nej, den socialt kompetenta har långtifrån alltid en demokratisk grundsyn och en hängiven demokrat är inte nödvändigtvis beväpnad med social kompetens.

Både Pelle Svanslös och Taxen Max är i grund och botten anspråkslösa och försynta själar, som hellre slickar sig om nosen och begrundar ödet än spottar i tassarna och tar nya tag. I anställningsintervjuer skulle de stå sig tämligen slätt i konkurrens med Elaka Måns och dennes hejdukar; i varje system med individuell lönesättning skulle de med till visshet gränsande sannolikhet dra kortaste strået. I gengäld är de begåvade med personlig – eller möjligen djurisk – integritet och vägrar katt-egoriskt att anpassa sig. De har med andra ord ingen social kompetens.

Är det inte så att de politiska översittarna alltid bemannar sig med och förlitar sig på betydande mått av social kompetens? Är inte de gemena kraven på social kompetens typiska fattigdomsbevis?

På sistone har det gått ganska dåligt för Moderaterna enligt en rad samstämmiga opinionsmätningar, och partiledaren Ulf Kristersson har tvingats slå till reträtt. Det är i och för sig glädjande. Men slående är att kritiken mot honom inte rör vid hans oblyga inviter till Sverigedemokrater och Kristdemokrater, med ty åtföljande svek mot ”arvet från Reinfeldt”.

I stället är det Ulf K:s personlighetsdrag som ratas. Man säger att han inte är tillräckligt ”karismatisk”. Vidare heter det att han är alltför stel, på tok för allvarlig, undermålig som kommunikatör och att han saknar utstrålning. Slutsatsen blir att han skulle må väl av att medietränas. Det verkar också han själv tycka. Men alltför många politiker är redan medietränade långt bortom det rimligas gräns – som om deras huvuduppgift vore att framkalla skrattsalvor och vikariera för solstrålarna.

Till syvende och sist är det personer med orubblig demokratisk sinnesförfattning som behövs på våra arbetsplatser, i skolor och på universitet, inom näringslivet och i det politiska livet. Vad som däremot INTE behövs är politiska vindflöjlar som tycker att systembolagen ska vara söndagsöppna.

Mats Parner

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.