Kärleken till bilen känns som ett svek

Krönikor
PUBLICERAD:
Foto: Aas, Erlend

Jag är nog i mångt och mycket som de flesta och har med andra ord en puttrande konstant panikångest inför klimatet. Flög inte mycket innan. Har nu inte flugit på ett år. Det har i och för sig inte så mycket med klimathotet att göra utan för att jag helt enkelt inte är någon som är överförtjust i att resa utomlands. Inte så att jag ogillar att åka bort, men ska det ske så får det ske med en annan mardrömsmodell för klimatet. Alltså bilen. Flygandet är för mig helt kopplat till totalitär fascism. Lång resa under tidig morgon till flygplatsen. Stress med bagaget. Redan vid incheckningen befinner du dig helt i händerna på något som mest liknar en polisstat. Oro för att ha glömt bältet på eller nycklarna i fickan vid säkerhetskontrollen. Någon som bestämt säger åt en att kasta bort cykelreparationskitet du glömde i handbagaget. Sedan väntan på en plats där allt är onaturligt dyrt och smakar konstigt innan du får trycka ned dig i ett flygplanssäte. Och allt detta innan du ens tagit dig till destinationen där samma procedur upprepas. Glöm flygskam. Ställ dig bara frågan: Är det värt det?

Bilen däremot. Det är något annat. Det finns få saker som fortfarande ger mig ett sådant lyckorus som att sätta mig vid ratten och vrida om nyckeln. Det händer till och med när jag ska åka in till tätorten för att handla. Vetskapen om att just nu är jag fri att resa vart som helst. Den magiska känslan när du kört 50 mil över vidderna från Stockholm till Höga kusten och ser skylten Haparanda 400 kilometer. En fullt körbar sträcka, om du bara vill.

Det finns såklart också en politisk aspekt av friheten. När välfärden skärs ned allt mer på landsbygden, bussar slutar gå och tågen stannar allt mer sällan. När BB försvinner och vårdcentralen ligger fem mil bort. Då är den där upplevelsen av att kunna ta sig var som helst, när som helst inte bara en njutning. Den är ett måste. Sverige är byggt för bil. Något en stadsbo i Stockholm har svårt att förstå. En aktivist jag pratade med om Bensinupproret 2.0 hävdade bestämt att det minsann var jobbigt med förbindelser i Norsborg också. En ort som alltså har tunnelbanestation. Det är helt enkelt lättare att vara klimataktivist i en större stad. Jag vet, för jag bor i en själv.

Samtidigt har ju, såklart, klimatdebattörerna helt rätt. Vi måste helt enkelt få bukt med de fossila bränslen som just nu håller på att hetta upp hela vår planet. Därav min skam. Bara att berätta här om min kärlek till att köra bil känns på något plan som ett svek mot mina eventuella barn och barnbarn. Och visst, jag kan utan problem göra avkall på den lyxen – Jag körde inte bil i 35 år. Och lösningen hade varit enkel om det bara handlade om en lyx. Men det gör det inte. För alla de verksamheter och människor som inte bor nära ett tunnelbanestopp eller en pendeltågsstation.

Jag har aldrig träffat en klimataktivist som inte tycker att hela Sverige ska leva. De frågorna har tidigare alltid gått hand i hand. Men i nuläget är den ekvationen närmast omöjlig. Vi monterar ned landets infrastruktur, centraliserar, lägger ned statlig verksamhet, effektiviserar, ökar avstånden till välfärdstjänster tills allt som finns kvar möjligen är Systembolaget. Allt detta innebär att bilbehovet ökar. Konstant.

Det går stick i stäv med alla klimatmål i världen. Men det är en politisk snarare än privat fråga.

Ändå sitter man där vid ratten med sin klimatskam. Tro fan att frågan blir känslig.

Johannes Klenell

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.