Kort perspektiv på lång historia

Krönikor
PUBLICERAD:
Ganska många människor verkar leva enligt devisen att imperfekt är perfekt. Och det är inte så konstigt för i det ständigt föränderliga presens är det lätt att tycka att det var bättre förr.

Som Hasse och Tages skojerier, Bruce Springsteens musik, Arne Weises tv-program eller Quentin Tarantinos filmer. Nostalgi är tryggt helt enkelt.

Men är det så kul?

Jag och en kompis har pratat en del om det senaste tiden. Eftersom vi båda är kring ett halvsekel gamla skulle man kunna misstänka att vi i ett anfall av medelålderskris försöker vara unga och pigga. Kanske är det så. Men nog har det hänt viktiga saker även efter millennieskiftet?

Och även före 1900-talets mitt?

Jag tänkte på det när jag såg att Skolverket vill satsa än mer på decennierna efter andra världskriget i historieundervisningen och ta bort antiken helt från läroplanen för högstadiet. Något nutida satirikern Kent Wisti skojade träffsäkert om: ”Det rimmar bra med fyrtiotalisternas självbild att historien börjar med dem”.

En lustighet i sammanhanget är också att ordet nostalgi kom in i svenska språket 1769, mitt under upplysningstidens vurm för antiken. En berättigad vurm tycker jag. För vad hade Greta Thunbergs tal i FN varit utan den antika retoriken eller Hollywoods filmer utan den grekiska dramaturgin? För att förstå samtiden och framtiden behöver vi kunskap om dåtiden – före Knäppupprevyerna.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.