"Subkulturerna är knappast döda"

Nöje/Kultur
PUBLICERAD:
Guldvaskare, här visserligen utan tajta badkläder, kan finnas närmare än du tror.
Foto: Jens Meyer
Nu har det hänt till sist, utropade en bekant till mig på Facebook: Alla är exakt likadana. Subkulturerna är döda.

Så skönt! tänkte jag först. I stället för att raggare ger sig på punkare och punkare på datornördar i Sveriges barocka variant på the circle of of life, kan vi alltså nu enas allihopa – mot överklassen.

Men så började jag fundera. Slutsatsen att subkulturerna vikt hädan bara för att man sällan ser en tuppkam på Stora torget är lite väl hastig. Som Staffan Björck skriver i sin bok ”Romanens formvärld” är det trots allt bara naturligt att folk allt mer börjar likna varandra:

”Tandläkekonsten, standardiserade hårmoder, skägglösheten som maskulin konvention, verksamma medel mot reumatism och andra deformerande sjukdomar men först och sist konfektionsindustrin har på ett genomgripande sätt utslätat och likriktat människans yttre uppenbarelse”, tillägger han.

Björck har poänger, men inte helt rätt. Att konfektionskedjor som H&M och japanska Uniqlo är framgångsrika, samt att färre personer går runt med gommen tandbefriad, behöver ju inte betyda att det unika och udda är på upphällningen.

Till exempel finns det i dag flera klubbar för människor som gräver eller vaskar guld. Föreningarnas medlemmar tävlar i SM i Lannavaara och något som kallas Kopparbergs guldrush. En av grenarna kallas för ”speedovaskning”. Vad det innebär är jag inte helt säker på, men namnet antyder väl att aktionen genomförs i tajta badkläder och inte mycket annat.

En till utseendet intetsägande person i mittbena och huvtröja från Kappahl, och som i dag sitter bredvid dig på bussen från Kronoparken, kan alltså ha kommit trea i en så vansinnig batalj bara timmar tidigare! Det kan du inte veta, eftersom ingen vettig guldvaskare går runt med sitt kar på stan.

Eller så är hon medlem i The World Association of Detectives? WAD, som 27 augusti höll sin internationella konferens på Kungsholmen i Stockholm, samlar privatdetektiver (!) världen över. Det är en organisation som visar att Ture Sventon lever och att han har sina likar överallt. Kika efter konturerna av ett förstoringsglas i kappans bröstficka.

Det finns fler möjligheter för vår anonyma bussresenär. Runt om i hela landet hittas till exempel organiserade bilstereoentusiaster. Sådana som har ersatt baksätena i sina fordon med 18-tumsbasar, neonblinkande slutsteg och två-tre dussin mindre högtalare – allt för att få till ett stereoljud med så hög decibelnivå att ljudvågorna skulle kunna knäcka nacken av ett förbipasserande rådjur.

Och från Finland har den minst lika otippade käpphästtrenden vällt in i Sverige och Värmland. Unga tjejer syr sina egna hästar och rider hinderbana, höjdhopp och dressyr med dem. Utanför Vålberg arrangeras sedan ett par år tillbaka en tävling i den billiga men hedervärda sporten.

Käpphästtävling i Huddinge.
Foto: Henrik Montgomery/TT

Ja, ni hör ju. Planetens skriande behov av säregna individer är mättat lång tid framöver, och subkulturerna knappast döda. Tvärtom så frodas de mer än någonsin tidigare. Det gäller bara att titta litet noggrannare i verklighetens veck för att finna dem.

Och kanske, bara kanske, säga hej till främlingen intill.

Tobiaskommissionen

Årets Värmlandsförfattare Elisabet Härenstam i Värmlandsmontern.
Foto: Peter Bäcker

Anmälan avseende: Värmlandsmontern

Saken: Det är bokmässa i Göteborg. Värmland representeras på flera håll – främst i den varje år lika välskötta Värmlandsmontern, där regionen bjuder på kaffe och intressanta föredrag hela mässhelgen. I år är jag mest nyfiken på samtalet med Lars Lönnroth om hans skildring av den kulturellt upphöjda släkten Geijer i boken ”Geijerarvet: En släkthistoria om dikt och galenskap”. Men också intervjun med kulturjournalisten Anna-Karin Palm som nyligen skrivit om Selma Lagerlöf, samt tillkännagivandet av årets Värmlandsförfattare, är programpunkter som vilda hästar inte skulle kunna hålla mig borta från.

Beslut: Friad

Downton Abbey-gänget tidigare i september.
Foto: Vianney Le Caer

Anmälan avseende: Downton Abbey lever

Saken: Visst hade man sina farhågor när det avslöjades att den omtyckta serien Downton Abbey, som handlar om fin- och fuladel på 1910-talets brittiska landsbygd, skulle bli spelfilm fyra år efter att sista avsnittet sändes. Rädslan har dock visat sig obefogad. Knappt någon av rollfigurerna tycks ha åldrats en dag. Visst är handlingen nästan lika ospännande som sensmoralen att rika godsägare behövs för att skänka stabilitet åt samhället är vidrig. Men som verklighetsflykt och romantiserad avbildning av en svunnen tid är filmen ändå ett ljuvligt konststycke. Man kan inte undgå att fundera: Ska Downton genomgå Star Wars-behandlingen? Blir det tjugo filmer till?

Beslut: Friad

Greta Thunberg.
Foto: Pontus Lundahl/TT

Anmälan avseende: Skamlösa nättroll

Saken: 16-åriga klimataktivisten Greta Thunberg gör mer nytta för världen på en dag än jag kommer att ha åstadkommit under alla mina (förhoppningsvis) 70–80 år i livet. Sådan kraft i en ung tös gör nättrollen nervösa. På sociala medier hånas hon regelbundet för sin aspergerdiagnos av vuxna män med ungefär lika blygsamma världsförändrarbedrifter som jag. Men hon har svar på tal: ”Jag förstår ärligt talat inte varför vuxna skulle välja att spendera sin tid med att håna och hota tonåringar och barn för att de lyfter fram vetenskap, när de i stället skulle kunna göra något bra. Jag antar att de helt enkelt måste känna sig så hotade av oss”, skrev hon nyligen på Twitter. Amen till det.

Beslut: Fälld

Tobias tycker om: Nog

Star Trek-världen är i sorg. Aron Eisenberg, som spelade Nog i serien Star Trek: Deep Space Nine, har gått bort till följd av ett njurfel. Han blev bara 50 år.

Nog tillhörde den utomjordiska rasen ferengerna. Som brorson till ärkesvindlaren Quark inledde han sin bana som småligist på rymdstationen, med släktens välsignelse. Under seriens gång blev det dock uppenbart att Nog ville någonting annorlunda med sitt liv. Han studerade i hemlighet med kaptenens son Jake som handledare, ansökte till Stjärnflottan och nådde så småningom graden löjtnant.

Mot slutet av Deep Space Nine deltog Nog i en väpnad skärmytsling och förlorade sitt ben. Han genomled därefter posttraumatiskt stressyndrom. Så mörkt hade Star Trek aldrig varit tidigare. Att döma av fansens kommentarer i DS9-dokumentären What we left behind var det en uppskattad kursändring (åtminstone ansågs den vara det i efterhand när traditionalisterna vant sig).

Nog genomgick den största själsliga resan i serien – förmodligen den största i samtliga Star Trek-serier. Aron Eisenberg var en skådespelare som klarade av att gestalta den förtjänstfullt. För det kommer han alltid att bli ihågkommen.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.