Lars Winnerbäck - Fortsatt långsamt och moloket

Skivor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Lars Winnerbäck med band.
"Trots sitt tema låter det mesta av ”Eldtuppen” precis som allt annat i Winnerbäcks dystra, lundellska och evighetslånga vuxenfas."

Pop/Rock

Lars Winnerbäck

Eldtuppen
(United Stage/Border)

Jodå, Lars Winnerbäcks fäbless för små bevingade varelser är väldokumenterad. Han har under årens lopp strött små smulor till fåglarna på marken, tyckt synd om dem som sitter i bur, och beskrivit sig själv som en stannfågel. Nu är det tuppens tur att besjungas. Närmare bestämt eldtuppen, ett mytologiskt djur vars år i den kinesiska astrologin varade mellan 2017 och 2018.

Förmodligen en lycklig tid för Winnerbäck. ”På det hela taget en rätt uppåt skiva”, skriver han nämligen i pressutskicket inför releasen. Vilket väl stämmer – i alla fall om man ställer ”Eldtuppen” intill de femton senaste årens produktion, och helt blundar för den livsbejakande Springsteen-flåsaren som han var på de första fem albumen. Men påståendet säger ändå inte mycket.

Trots sitt tema (nystart) låter det mesta av ”Eldtuppen” precis som allt annat i Winnerbäcks dystra, lundellska och evighetslånga vuxenfas: gruvligt genomarbetat och snyggt, men samtidigt så uschligt långsamt, grått och moloket.

Undantaget heter ”Skulle aldrig hända oss”, en något stunsigare pendang till den vackra ”Hosianna” på skivan med samma namn från 2013. Dess ständiga framåtrörelse och igenkännliga textrader om en relation på fallrepet gör att man inte blir uttråkad, trots att speltiden på sex minuter lätt skulle kunna kapas på mitten utan att låten förstördes nämnvärt.

Utöver den och vackra sorgesången ”Död och himmel” är kanske titelspåret det mest intressanta, med avrundande trumpeter som plockade från ett Dia de Muertos-firande i Mexiko. Resten av bitarna är dock inte lika mycket eldig tupp som fetlagd och sömnig talltrast. Till exempel schamporeklamsjingeln ”När jag såg dig”, som bara maler på och på, eller den förvisso fartiga men också kroniskt händelsefattiga ”Vykort från Alperna”.

Någon gång slår en långkörarstil över till att inte längre vara konstnärligt intressant. För Lars Winnerbäcks del kom skiftet för över ett årtionde sedan. Blir det en nystart på riktigt någon gång? Alla som skrålade sig hesa till ”Jag vill gå hem med dig” när Winnerbäck brann på riktigt, börjar få slut på hopp.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.