Är vi en enda stor superorganism?
Har du någonsin provat att ligga i en flyttank?
2014 åkte vi till Amsterdam för att en timme om dagen, varje dag i en vecka, göra just det; ligga i en flyttank. Tanken stänger ute allt ljud och ljus och är till hälften fyllt med kroppstempererat saltvatten; där ligger du och flyter i din ensamhet. Idén är att avskärma kroppen från alla sinnesintryck och på så sätt snabbt försätta dig i meditation. När alla sinnesintryck försvinner blir känslan av kroppens gränser upplöst, du är inte längre avgränsad till dig själv, utan del av en större enhet (i alla fall vattnet du ligger i). Flyttanken uppfanns 1954, det är kanske inte så konstigt att den nu får ett stort uppsving samtidigt som tidningarna rapporterar om ökade klyftor, polarisering och den nya folksjukdomen stress.
Konstprojektet Ruralitet
Konstprojektet Ruralitet är ett samarbete mellan Konstfrämjandet i Värmland och Värmlands Folkblad.
Projektet går ut på att konstnärer med koppling till Värmland ska få en möjlighet att visa upp sig på en ny och annorlunda arena - länstidningen Värmlands Folkblad - med nyproducerad konst som ställer frågor rörande ruralitet och förhållandet centrum - periferi. Ett ämne som inte minst i ett glesbygdslän som Värmland ständigt är närvarande.
Konstnärerna gör detta i såväl text som bild, men med bilden i fokus.
Totalt medverkar tolv konstnärer, som en gång per månad visar sina alster för VF:s läsekrets. Samtliga konstverk kommer sedan i mars nästa år att ingå i en utställning på Rackstadmuseet i Arvika.
2015 flyttade vi vårt primära hem från staden till landsbygden. Om staden är som en explosivt pulserande sinnes-cocktail så är landsbygden som en flyttank; inget stimuli, det enda som händer är det du hittar på själv.
Eftersom du inte hela tiden blir distraherad av människoskapade stimulanser, har hjärnan tid att göra andra kopplingar; hur det att dra av nävern från en björk ger samma motstånd i överkroppen som att flå en kanin - hur kråkorna i din trädgård bär personligheter, de är inte bara kråkor, de är den retsamma, den fega och den som alltid stjäl potatisen först innan dom andra vågar prova sig på det samma. Det är närliggande att tänka att idén om människan som överlägsen och separerad från naturen, är lika människoskapad som stadens överstimulerande stressjukdom.
Samma år som vi flyttade startade vi vårt konstnärliga samarbete Samtale mellom Kropper. Våra kroppar gör oss fundamentalt avgränsade, eller? Vetenskapsfilosofen Donna Haraway skriver i boken When Species Meet: Jag älskar det faktum att mänskliga gener finns i bara cirka 10 procent av alla celler som upptar det vardagliga utrymme som jag kallar min kropp; de andra 90 procenten av cellerna är fyllda med genomer av bakterier, svampar, protister och sådant, av vilka några spelar i en symfoni som är nödvändig för att jag ska leva alls [...] Att vara en är alltid att bli med många.
Profil
Sara Rönnbäck (född 1988, Hammarö) och Daniel Slåttnes (född 1986 Stokmarknes), arbetar som samtidskonstnärer och är framför allt verksamma i Norge. De bor i Västra Ämtervik och har en övernattningslägenhet i Oslo.
Dessa mikroorganismer ser inte våra kroppar som avgränsningar utan hoppar gärna från en kropp till en annan, kan vi genom detta förstå oss själva som en enda stor superorganism sammankopplade i världen? Det är välkänt att sjukdomar kan smitta mellan djur och människa, men faktum är att det även finns smitta mellan plantor och människor. Är uppdelningen människa och natur så solklar som vi vill ha det till? Projektet Samtale mellom Kropper undersöker vart gränsen mellan mig och den andra går. Är vi subjekt, avdelade från varandra? Eller är vi material som är del av något större sammankopplat?