Att skrika eller lyssna

Krönikor
PUBLICERAD:
"Det är faran i samtiden. Att åsikten vi hänger upp blir viktigare än att fråga oss vems krok vi hänger åsikten på." Skriver Ismael Ataria.
Foto: Fredrik Sandberg / TT
Utanför mitt kontorsfönster dansar björkarna i vinden. De har gulnat något i topparna. September håller nu hand med oktober. Varje år vid den här tiden kommer känslan av att en måste skärpa till sig.

Sommarens hippiemånader är över och det är dags att gå upp tidigt, dricka sitt kaffe och segla sitt lilla arbetsskepp genom vardagens vatten. Mellan augusti och september brukar jag ha min största blues. Jag kan känna mig både trött och oinspirerad. Att jag blivit en ”has-been” för att parafrasera Leonardo DiCaprios rollfigur Rick i Tarantinos "Once upon a time in hollywood". Det förväntas av mig som poet och skribent att ständigt kunna leverera på deadline och ha en slående åsikt om allt mellan himmel och jord. Precis som nu, krönikan du just nu läser. Vad ska jag skriva om? Ska jag skriva fritt eller om något dagsaktuellt tema? Brexit? Oljeattacker i Saudiarabien? Eller ska jag lägga ett vedträ till på någon av de eldiga debatterna på kultursidorna?

Ibland blir jag så trött på samtiden. Det känns som om det varje dag sitter ett gäng tjattrande apor och skriker in i mitt öra. Jag kan ibland bli utled på alla käcka kavajbärande skribenter som ständigt verkar vandra runt med en åsikt eller samhällsanalytisk tanke i backfickan. Som ler avspänt från sin bylinebild med korslagda armar och blicken full av en tillsynes uppblåst självgodhet.

Herregud!

Håller jag på att bli en sur kulturgubbe som raljerar att tiden är ur led? Jag älskar tiden jag lever i! Jag uppskattar att vi har så många plattformar där vi kan föra fram våra åsikter men i en tid av pushnotiser och "klick baits", där den som ropar högst hörs mest så finns risken att vi missbrukar samma plattformar. Kanske utan att vi själva ens märker det? För när vi skriker för att höras finns risken att vi glömmer bort vad vi egentligen ville säga. Vi koncentrerar all energi till att ljuda mest. Det är faran i samtiden. Att åsikten vi hänger upp blir viktigare än att fråga oss vems krok vi hänger åsikten på.

Att lyssna verkar vara något de flesta av oss inte har tid med längre, de flesta av oss väntar bara på vår tur att tala. Att lyssna är en konstform i sig, det handlar om att åsidosätta sitt ego och försöka förstå sin medmänniska hur dum hens åsikt än låter. Att försöka förstå varandra, det är ett arbete som tar tid. Det ryms ofta inte i någon arg krönika eller en hätsk debatt på nätet. I dagens samhällsklimat känns det som att det är viktigare att verka ha integritet än att verkligen äga den. Som om åsiktsbaserat krönikeskrivande endast handlar om att bevisa att jag har ”rätt” åsikt, att den matchar den läsarkrets jag för tillfället skriver till. Att vi sparkar in vidöppna dörrar och sätter oss till bords med likasinnade. Som skribent är detta något som skrämmer mig. Detta att jag ställer mig till kören av irrelevanta, högt skrikande röster. Jag är rädd att bli en av zombierna som klättrar på andra för att komma överst. Jag är nämligen också en av dem som ler ansträngt från min bylinebild. Jag lyssnar ofta inte på andra utan basunerar ut min åsikt med så mycket kraft jag förmår. Jag vill så gärna höras från min ensamma lilla filterbubbla som driver runt i cyberrymden. Jag ropar också ofta till dem med samma åsikt som mig. Talar om vikten av öppenhet och tolerans till de redan toleranta och öppna. Kanske vi allihop behöver utmana oss själva den här hösten. Det är kanske dags att tala lite mindre till de redan invigda och lyssna lite mer på dem vi inte håller med.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.