Om nyttan av att möta en älg

Krönikor
PUBLICERAD:
Foto: Kleiven, Paul
Det kvittrar från telefonen:
– Vet du mamma, jag har blivit månadens medarbetare!
Hon tog studenten i våras, och medan hon funderar över framtiden flippar hon burgare och tydligen gör hon det så bra att hon blir erbjuden fortsatt fast tjänst – och så denna utmärkelse nu.
Jag som just dragit en lättnadens suck för att hon överlevde gymnasiet, börjar nu istället oroa mig för att hon ska bli utbränd i jobbet.

Min oro är befogad – det kommer alarmerande rapporter om att stress och utbrändhet ökar och kryper allt längre ned i åldrarna och särskilt utsatta är unga flickor. Enligt Folkhälsomyndigheten känner sig var fjärde person mellan 16 och 24 år stressade och tjejer tycks vara drabbade dubbelt så ofta som killar.

En tröst för just mig är att det mest är ungdomar som står utanför arbetsmarknaden som känner av den här stressen – men just när jag begrundar denna tröst får jag veta att en son i bekantskapskretsen gått in i väggen efter framgångsrika år som säljare. 34 år gammal är ynglingen – alltså för mig är ju det en ungdom…

”Jamen säljare”, tänker ni, ”det vet väl alla att säljare har det extra stressigt så det gäller inte andra jobb”.Välkommen till snabbmatsvärlden säger jag då, herreminje, vad de jobbar! För att vi ska kunna smaska snabba kolhydrater billigt när som helst på dygnet, har snabbmatskedjorna slimmat och effektiviserat så att arbetsstyrkan är exakt anpassad efter tillströmningen av kunder. Dessutom är det ett genomgångsjobb för många, det betyder att det knappast finns några gamla rutinerade rävar som levererar någon av de sjuttinörton menyerna. Istället består arbetsstyrkan av många nya som förstås får ta i lite mer eftersom de ännu inte kan hantverket ordentligt.

Det är nu rubrikens älg träder in i handlingen. Uppmärksamma läsare av VF har förmodligen läst att jag på väg till uppropet på Geijerskolan mötte en älg mellan Molkom och Väse. Älgen dog, bilen dog men själv fick jag inte en skråma, möjligen en mikroskopisk whiplash-skada, jag har känt aningen ont i nacken och huvudet efter kraschen men då har jag fått känna efter ordentligt.

Men det kunde ju lätt ha varit slut precis där och då. En sekund långsammare älg och den hade hamnat i ansiktet på mig istället för på passagerarsidan. Även om jag undgått döden kunde jag ha blivit långvarigt skadad, med handikapp och kronisk värk och en långdragen och plågsam rehabilitering. Istället köper jag raskt en ny bil och dagen därpå sitter jag minsann på skolbänken enligt schema.

Förmodligen kommer insikten att blekna men just nu är älgen dagligen i mina tankar som en påminnelse om hur snabbt allt kan ändras och att alla mina små försök att kontrollera tillvaron är rätt patetiska. Ännu mer patetiskt är det att försöka kontrollera någon annans tillvaro, alltså dotterns.

Jag har verkligen gjort mitt bästa som förebild. Varit lagom lat och klantig, ryckt på axlarna åt det mesta och tagit mina misslyckanden med jämnmod. Visat att man kan vara en halvslafsig soffpotatis som slarvar till den grad med räkningarna så att kronofogden lyfter på ögonbrynen – och ändå ha vänner och få julklappar och ha kul! Jag var så likgiltig inför dotterns betyg att hon till slut trodde att jag inte brydde mig… det gjorde jag visst men det var hundra gånger viktigare att hon mådde bra och inte skar sig eller började missbruka eller söp sig kanon och la sig med alla killar på det där självdestruktiva sättet som unga kvinnor under hård press kan göra.

Därför säger jag inför utmärkelsen att jag är glad och stolt men mest betyder det ändå att det visar att hon mår rätt bra ändå, trots stressen i jobbet. I kommentaren står att hon har ”en positiv inställning, en nyfikenhet och ett leende på läpparna” och det där orkar man knappast visa upp om man är sönderstressad.

Och så tänker jag att all min stress och oro bara är spindelväv i hjärnan - när det gäller, när älgen faktiskt dunsar in i min framruta så blir jag strax extremt effektiv och gör uppenbarligen det som forskarna säger är ett sätt att mota stressen, jag tror på mig själv och löser problemet. Stress är ju i grunden en vettig överlevnadsstrategi. Den sunda stressen gör oss alerta och fokuserade och inställda på att lösa ett problem som exempelvis en anfallande tiger snabbt och effektivt. Bom! - adrenalinet flödar, vi fattar blixtsnabba beslut om vi ska slåss eller fly och så har vi förhoppningsvis klarat livhanken. Men några tigrar behöver vi ju inte avvärja i dessa tider utan nu är det mer försåtliga faror som smyger sig på oss. Att lyckas i livet, att vara snygg, att få många likes i sociala medier, det räcker inte längre med att vara hel och ren, man ska vara hel och ren och LYCKAD!

I mitt fall var tigern en älg (en ståtlig trettontaggare kan meddelas…) och adrenalinet fick mig att väja såpass snabbt att en sekund till hade räckt för att alla skulle ha överlevt inklusive bilen. Men om älgen ursäktar så är jag tacksam att jag inte lyckades helt, för nu blev jag kraftfullt påmind om att det gäller att leva medan man gör det. Kanske är det bästa jag kan göra för dottern INTE att predika alla mina levnadsvisa råd för hur man undviker stress, utan istället leva på och vara glad och hantera tillvaron med tillförsikt och framtidstro. Med Trump och klimathot och vår skamliga behandling av ensamkommande är det inte alltid så lätt – men vad är alternativet?

Hantera stress – sex råd från forskare

1. Se till att ha tid för återhämtning och avkoppling

2. Stäng av telefonen då och då och var inte så förbaskat tillgänglig!

3. Motionera, ger en massa coola reaktioner överallt i kroppen.

4. Ta upp diskussionen på jobbet om hur krav och förväntningar kan se ut för att inte bli onödigt stressande.

5. Sov!

6. Lös problem, tro på dig själv

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.